Två steg framåt och ett stort steg bakåt....

Igår natt (efter att jag sovit som en prinsessa i mitt nya rum) vaknade jag av att jag hade ont i magen. Alltid kommer något negativt efter något positivt. Lyckligtvis gick det över under dagen. Även min dotter var hemma från skolan och hade ont i magen. Var nog något vi ätit kvällen innan.

Igår var även min första morfinfria dag på en månad! Det har känts inatt. Har snurrar runt i sängen som en galning. Benet hade jag lust att klippa till i mellan åt. Det känns inte som det tillhör mig. Det gör ju för fan inte alls som jag vill. Frustrerad satt jag mig upp på sängkanten inatt och skulle försöka vifta lite på foten för att få igång cirkulationen. Jag har blivit mycket mjukare i foten nu. När jag sen skulle resa mig för att reta mitt jävla ben ännu mer.... satt jag kryckan på en kofta som låg på golvet! Ja, ni kan ju gissa vad som hände. Jag for iväg som en hockey puck på det hala laminatgolvet. I ren reflex vill man ju använda sina ben och armar, för att ta emot när man faller. Det gjorde jag. Det knakade till i foten och nu ligger jag här och är tillbaka på ruta ett. Det gjorde inte ondare än vad jag redan hade innan, men foten är ju helt stel igen! Men skam den som ger sig. Det är bara att börja om med små steg...

Har ett öppet sår på skenbenet (där skruvarna gått in) som inte vill sluta blöda. Men det är helt normalt, säger läkarna. I morse när jag vaknade var hela sängen genomblodad. Normalt? Jaa, tydligen.

Skulle försöka vara lite duktig och hänga upp tvätten som låg i tvättmaskinen. När jag väl lyckats hoppa till tvättstugan, kände jag genast hur trött jag blev. Anfådd och flåsig. Tung och svag. Men envis som jag är, drog jag ut de tunga, stora filtarna och överkasten jag tvättat. Stod med dom i famnen och balanserade på ett ben utan kryckor. Hur tänkte jag nu? Med inga muskler alls kvar i det friska benet, kände jag hur det började ge vika. Det var bara att kasta tvätten på bänken och försöka hitta en stol fort som fan. Tur att min dotter var hemma! Annars hade jag ramlat igen.

Det är så frustrerande att inte klara av någonting själv. Att inte ens orka hoppa ut till köket, öppna kylen och värma en matlåda. Att nästa känna som om man ska svimma när man ska ta sig ur sängen. Blodtrycket som dalar och allt snurrar. Att inte kunna duscha normalt, utan får sitta på en pottstol och akta så man inte halkar. Be om hjälp och förbereda allt i minsta detalj. Att inte kunna gå ut med min hund. Att inte kunna sitta upp vid ett bord och äta, se på tv mm. Utan måste sitta med benet i högläge hela tiden.

Så fort jag ställer mig upp så känner jag hur blodet rinner ner i foten. Det blir svullen, blå och får en massa vita prickar på sig. Den blir stel som en pinne och omöjlig att röra. Det sticker i den och det värker i fotknölar och leder. Det känns som att foten inte tillhör övriga kroppen. Som att den ska explodera när som helst. Så, det är bara att ta små små steg framåt.

Eddie säger att jag går för långa sträckor och att jag bara får gå utanför dörren och vända. Öka på lite i taget. Jo, det låter ju logiskt! MEN, (som Tony Irving hade sagt) hur ska jag då göra med hunden som måste ut? Frukost och lunch till mig? Toalettbesök och alla andra saker som är så självklara i vardagen annars?

Jag gör små framsteg varje dag. Igår natt kunde jag ligga på magen och på sidan i korta stunder. Jag kunde sätta ner foten i golvet lite grann. Dessutom har jag lyckats böja mer och mer på knät. Men så gör jag något tokigt som gör att jag tar ett (för mig) jättesteg bakåt.

Men jag ger inte upp. Allt i livet har en mening och jag tror att dom här bakslagen, bara testar min förmåga att alltid ge upp. Men den här gången tänker jag INTE ge upp. Det är min kropp, mitt liv och min framtid. Jag kämpar vidare och stolt över det lilla jag gör och kan. Fokuserar inte så mycket på det jag inte kan eller gör. Läget är som det är. En dag i taget!

Kram Eva