Barnen vill spela kort "Tecknet". Tänker på mig själv när jag gick i femman och man satt i korridorerna på rasten och spelade just "Tecknet". Livet då kändes ganska bekymmersfritt och lätt. Idag, känns livet betydligt mer invecklat. Visst kunde vi spela kort, tänkte jag när jag tittade på mina två söta, okomplicerade, blonda små gullvippor. Sandra och jag mot barnen. Vi tog ledningen. Jag lite seg i kolan efter en cider.
En kort paus. Rasta hunden. Hon var lös på klipporna, lyssnade inte på mig som vanligt. Mitt fel. Fri uppfostran på det djuret (min lilla bäbis). Jag gick emot henne, trampade snett med ena foten. Ett knak. Blod som sprutade ut från skenbenet. Spegelblankt, vindstilla och varmt. Benet var av! Väldigt av, tänkte jag innan smärtan kom... Jag förstod direkt!
Smärtan var näst intill omöjlig att hantera. Jag skrek och stönade som om jag hade krystvärkar! Min man och våra vänner fattade direkt att ngt allvarligt hänt. De larmade snabbt sjöräddningen.
Jag var halvt vaken, halvt borta... Svimma nu då, tänkte jag! Bort från det onda, bort från smärtan. Men kontrollbehovet i mig höll mig vaken. Min man fångade upp mitt ben och höll det rakt. Jag skrek igen. Fan, vilken smärta! Mina döttrar höll mig i handen och klappade mig i pannan. Andas, Andas, Andas lugnt! Vilka kloka barn jag har, tänkte jag. Hopp och förtvivlan, ångest och depression blandades i mitt huvud. Semestern var förstörd! Mitt fel. Mitt fel.
40 minuter senare kom sjöräddningen. Jag kände att jag inte hade klarat mycket längre tid. Mitt största problem var nu inte benet som var helt av, utan hur de skulle orka lyfta 97 kg Eva till båten. Det var det sista jag kommer ihåg innan jag fick min första knarkdos i hela mitt liv. LSD! Tänk vad livet blev enkelt. Jag såg vackra skimrande hav, släta klippor, fiskmåsar och snygga män! Allt i en dimma, ett moln! En härlig känsla av ett rus!
Sen var jag plötsligt på båten! På väg till Trosa för att sen åka ambulans till Nyköping.
In på röntgen. Två små pojkar stod brevid mig och sa att de skulle röntga mig. De slet bort luftkudden som stödde upp mitt ben. Jag skrek igen. Jag skrek många gånger där inne, innan jag fick ryggmärg bedövning och blev ned sövd.
Vaknade på kvällen med något som liknade en byggställning på benet. Skruvat in i skenbenet. Ingen känsel. Min nedre del av kroppen sov fortfarande. Kissnödig. Sköterskor och kateter. De grävde mellan benen för att hitta urinröret. Det tog en timma! Jag orkade inte bry mig. Ska jag hjälpa till och hålla där nere nånstans?
Somnade drogad.
Eva
Människa, vilket äventyr, så typiskt någon som dig(och mig) att tänka -Nu förstördejag semestern... och även i all smärta o ångest -Hur ska de orka bära mig... Det är något att fundera över, undrar om du, som jag, har det svårt att ta emot hjälp nu från nära, vara till "besvär" och en belastning?...Jag vande mig och det var jättenyttigt, att tillåta sig vara den svaga, att ta emot och be om hjälp :)
SvaraRaderaHelena Thun Westerberg <3
Jag är en typisk människa som hatar att be om hjälp. Har svårt att ta emot den även om jag inte bett om den. Tackar 100 ggr för allt och ber nästan om ursäkt för att jag föddes och finns till.
SvaraRaderaSamtidigt som jag vet att jag har ett värde och rättigheter precis som alla andra människor. Samtidigt som jag känner mig själv väldigt väl och har en enorm inre kraft att vilja och kunna.
Man skulle väl kunna säga att av mig finns två Evor. Därför tycker nog många att det är svårt att förstå sig på mig.
Ena dagen överlycklig över allt. Nästa dag är allt skit. Ena dagen svart andra dagen vit. Inget mellanting ingen gråzon.
Kramiz