Idag har en snapig, översittar kärring till läkare (Helene Andersson Molin) bestämt att jag ska åka hem. Punkt slut. Kan komma tillbaka på torsdag, sa hon (med armarna i kors) Kan ju inte ligga här och ta upp tid och plats bara för att du behöver ha benet i högläge. Kan nog ta mig uppför lofttrappen hemma, tyckte hon. Japp, tänkte jag! Får se om jag kanske bryter andra benet nu också... hmm! Jag vädjade om att få stanna kvar till onsdag, då jag ändå skulle in för kontroll. Men icke sa nicke. Hon tog dessa beslut och så var det. Tårarna kom. Ångesten kom. Oron förblev hela dagen. Hon tittade på mig och försökte klappa mig lite kallt och okänsligt på axeln. Det kommer att gå bra ska du se, sa hon med en röst som kunde ha förvandlat hela rummet till en igloo av kyla. Jag slog bort hennes armen och vände bort blicken. Jag blev Eva 3 år. Barnslig, omöjlig och envis. Vägrade att svara, vägrade att titta på henne. Visst måste man väl få bli liten ibland även om man är vuxen? Hon stod fast vid sitt beslut. Hon gick ut. Dörren for igen. Jag ångrade inte mitt beteende. Jag är så duktig!
Kl. 18,30 Hemfärd med ambulans. Ett stort brunt sjukhuskuvert med piller och sprutor var vad jag fick med mig. Skulle vilja haft en nalle istället! Eva 3 år. Ner från sängen och upp på båren. Gud, vilken trevlig ambulansförare. Hur ska jag få plats på den smala båren, tänkte jag? Det gick.
Efter en timma, var jag hemma med blandade känslor. Piffi (min hund) blev jätteglad. Jag la mig i soffan och såg på film. Fick macka och kaffe av min underbara man. Foten i högläge och livet började kännas lite bättre. Jag var hemma! Utan oro. Utan ångest.
Eva
Hemma är bra skönt i alla fall :D
SvaraRadera