Livet är full av överraskningar... som ett jävla kinderägg! Idag har mina barn både lärt sig göra pannkakor och varm smörgåstårta. Allt utan min hjälp! Bara läst i kokboken sid 127 där det står hur pannkakssmeten görs. Första gången jag gjorde pannkakor blev de 5 första degiga eller brända. Sen fanns det bara 5 kvar att äta av smeten på 6 dl mjölk. Kommer ihåg det så väl. Hur jag njöt av de fem pannkakorna som var skapliga att äta medan jag kände doften av brända pannkakor som jag hysteriskt kastat i slasken. Barnens pannkakor var perfekta. Allihop. Jag är så stolt över dom!
På em kom min svärmor och hennes särbo förbi på besök. Hon hade handlat åt oss. Här hemma for hon runt i tvättstugan och insisterade på att få vika ihop all ren tvätt som hängde där. Inte mig emot. Hon diskade åt oss och höll mig sällskap. Vi pratade om livet, dess krämpor och bekymmer, glädjen och sorgen man upplever. Min svärmor ska ni veta, är en underbar människa. Genomsnäll och omtänksam! Lägger sig inte i för mycket och vet när hon behövs som mest. Kan bara känna ibland att hon är väldigt upptagen av sitt liv som pensionär. Men det är väl positivt för henne, antar jag.
Barnen gjorde varm smörgåstårta till kvällen. Den blev kanongod. Inte så svårt att göra men för att vara 11 och 12 år, tycker jag de är jätteduktiga. Jag är riktigt imponerad faktiskt.
Vi sappade mellan Sommarkrysset och Hipp hipp.... Jag fördrar Sommarkrysset. Vilket fruktansvärt töntigt program det där hipp hipp är. Men min man skrattade så han höll på att ramla av stolen. Det var bara han som skrattade.
När gästerna gått låg jag återigen ensam kvar i soffan. Barnen var på sitt rum och min man.... ja, var var han? Inte en aning. I garaget kanske. Tyst och skönt i vardagsrummet. Dörren till altanen lite på glänt, så där lagom så att en sval sommarbris snuddade min varma fötter. Jag var trött, yr och lite illamående. Förmodligen av mina tabletter. Jag reste mig för att sätta mig och kissa på min lilla pottstol. Det snurrade till i huvudet och jag tappade balansen totalt. Satt ner mitt brutna ben i golvet. Det knakade till och jag skrek som en jävla galning. Sen föll jag handlöst bakåt in i vardagsrumsbordet och stolarna. Chockad och rädd, ropade jag på min man.
Trött och irriterad kom han och ungarna springade. Vad i helvete håller du på med, skrek han. Antagligen lika rädd som jag. Hela jag (ända ut i foten) började skaka ohämmat. Chocken! Mer starka tabletter. Jag trodde vadbenet gått av igen. Efter en stund försvann smärtan och vi somnade allihop. Jag sov till kl. 12,00 dagen därpå!
Livet är fullt av överraskningar - som ett jävla kinderägg!
Eva
Man blir ju rädd o kräkfärdig o skakig i hela kroppen, sen kommer chocken o tårarna mest över vad som fallet kunde inneburit....jag hade en dag kvar till kontroll och nytt gips som jag skulle få stödja på och vi var på föräldramöte på Ramunder. Som du kanske minns så var det ju mycket snö o kallt o halt för någon dag hade ju varit himla solig... ut från skolan, den ingången som ligger lite avsides, Johan hade kört in på skolgården, han öppnade bommen med huvudnyckeln han haft sedan han var tonåring...jag nu evigt tacksam för det så jag inte behövde hoppa så långt, där precis utanför dörren for kryckorna glatt åt varsit håll på isen, jag slog i backen men lyckades på något sätt svischa undan den gipsade foten och landa på sidan....tusan så rädd jag blev! och Johan med, han blev arg också, mest för jag så envist avböjt hans hjälp att lättare ta mig ner till bilen:-Nenna kan sälv...som jag sa när jag var tre.... :)
SvaraRaderaUch ja, man blir livrädd av tanken om vad som skulle kunna hänt. Man vill ju gärna inte göra om hela proceduren igen...
SvaraRaderaAtt avböja hjälp betyder ju inte alla gånger att man inte vill ha hjälp. Utan för mig är det något som säger att jag MÅSTE försöka själv, för att inte bli helt beroende. För att jag vet att jag klarar vissa saker. Sen kan man ju inte förutse att man ska få yrsel just då eller att det är isigt just där man sätter ner sina kryckor. Dessa saker kunde ju ha hänt utan att man har brutit benet. Eller hur?
Jag hoppas att du inte gjorde dig illa någon annan stans på kroppen. Vet du vad Helena, det är skönt att ha dig att prata med här. Någon som vet hur det känns och som förstår hur man känner. Kram på dig och tack!