Rullstol rally!

Äntligen har jag fått hem min rullstol. Det underlättar en hel del när man vill göra något här hemma. Nu slipper jag kanske få yrsel o ramla hela tiden. Har redan blivet en jäkel på att köra. Igår hade jag rullstols rally i köket. Men då var jag ju nybörjare så en hel del stolar och skåp o köksluckor fick sig en känga.... ha ha! Det första jag gjorde med rullstolen var att hänga på en vit spetsfilt så att den fick ett lite mer ja... Shabby Chic utseende! Inte för att det var så praktiskt för spetsarna fastnar i hjulen när jag kör. Men det blev fint! Jag behåller filten i rullstolen. Har även en vit spetskudde som måste ligga i när jag inte använder stolen (bara för utseendets skull). Man anar faktiskt inte så mycket då att det är en rullstol... Så fint!

Har även kunnat ta mig ut till min tvättstuga (som just nu svämmar över med tvätt) och röjt undan lite. Det känns som ett privilegium att kunna göra något (även om det är sortera tvätt). Lagade även mat igår för första gången sen 26 juli. Det blev något så invecklat som fiskpinnar o makaroner. Men det var fullt tillräckligt när jag skulle hälla av vattnet från den stora, varma kastrullen.

Nu tänker ni... Varför inte be om hjälp med det? Då svarar jag: Jag har bett om hjälp tillräckligt länge, jag måste (för min egen skull) klara vissa saker själv.

Idag när jag vaknade var jag fullständigt slut i kroppen, efter gårdagens rullstolsinvigning. Tänk att det tär så mycket på kroppen av att göra så lite.... Men, jag ska fortsätta i tvättstugan strax! Ska prova mangla lite. Det knepiga är ju att jag måste ha foten i högläge. Jag kommer ju inte intill bänkar o bord som jag vill. Men skam den som ger sig!

Puss på er! Eva

Nu känner jag mig gammal!

.......... Delade sovrum, läser Allers, löser korsord, hoppar omkring med betastöd, skrynklig när musklerna förtvinar, orkeslös, nedsatt hörsel och igår undrade barnen om jag tappat synen också.... Nu känner jag mig gammal. Tack gode gud för att jag numera slipper pott-stolen i vardagsrummet, då hade bägaren runnit över!........

Igår var jag och min man på Maxihuset i Norrköping. Var tvungen att investera i nya trosor. Vilket projekt. Edda fick hämta rullstolen på Apoteket (som de lånar ut), sen hämta mig i bilen. Därifrån rally in till KappAhl. In på Apoteket igen för att säga hej till min jobbarkompisar. Foten höll på att explodera, då jag inte kunde ha den i högläge. På två hjul, ut i bilen och in med mig! Tillbaka med rullstolen och ut till bilen igen!

Därefter skulle vi köpa golvlister till mitt "nya" rum! Det värkte satan i helvete i benet. Eddie var irriterad och hungrig och då är det inte läge att gnälla. Jag satt. Jag låg. Jag vände och vred. Men benet gav sig inte. Så jag bestämde mig för att låtsas som att jag inte hade något ben. Funkade väl sådär! En skitdålig idé, faktiskt!

Väl hemma, somnade jag direkt! Det är väl som så att kroppen inte bara tar stryk fysiskt av att ligga still i månader, utan även psykiskt. Det är väldigt påfrestande med alla ljud, allt folk o alla intryck omkring mig. Det blev lite för mycket för mig!

Jag kan väl avslöja att jag gjorde rätt i att skippa auktionen som jag längtat sååå efter! Det hade aldrig gått. Varför då sitta där och tråna efter allt man vill ha, men ändå inte orkar buda på? Det är som att visa ett barn en stor godispåse, men dom får inte smaka. Men visst svider det! Men man kan inte få allt, jag fick i allafall tre nya trosor! Fula, svarta mammatrosor i bomull (inga sexiga spetstrosor där inte).... Fy, jag känner mig gammal!

Kram Eva

Två steg framåt och ett stort steg bakåt....

Igår natt (efter att jag sovit som en prinsessa i mitt nya rum) vaknade jag av att jag hade ont i magen. Alltid kommer något negativt efter något positivt. Lyckligtvis gick det över under dagen. Även min dotter var hemma från skolan och hade ont i magen. Var nog något vi ätit kvällen innan.

Igår var även min första morfinfria dag på en månad! Det har känts inatt. Har snurrar runt i sängen som en galning. Benet hade jag lust att klippa till i mellan åt. Det känns inte som det tillhör mig. Det gör ju för fan inte alls som jag vill. Frustrerad satt jag mig upp på sängkanten inatt och skulle försöka vifta lite på foten för att få igång cirkulationen. Jag har blivit mycket mjukare i foten nu. När jag sen skulle resa mig för att reta mitt jävla ben ännu mer.... satt jag kryckan på en kofta som låg på golvet! Ja, ni kan ju gissa vad som hände. Jag for iväg som en hockey puck på det hala laminatgolvet. I ren reflex vill man ju använda sina ben och armar, för att ta emot när man faller. Det gjorde jag. Det knakade till i foten och nu ligger jag här och är tillbaka på ruta ett. Det gjorde inte ondare än vad jag redan hade innan, men foten är ju helt stel igen! Men skam den som ger sig. Det är bara att börja om med små steg...

Har ett öppet sår på skenbenet (där skruvarna gått in) som inte vill sluta blöda. Men det är helt normalt, säger läkarna. I morse när jag vaknade var hela sängen genomblodad. Normalt? Jaa, tydligen.

Skulle försöka vara lite duktig och hänga upp tvätten som låg i tvättmaskinen. När jag väl lyckats hoppa till tvättstugan, kände jag genast hur trött jag blev. Anfådd och flåsig. Tung och svag. Men envis som jag är, drog jag ut de tunga, stora filtarna och överkasten jag tvättat. Stod med dom i famnen och balanserade på ett ben utan kryckor. Hur tänkte jag nu? Med inga muskler alls kvar i det friska benet, kände jag hur det började ge vika. Det var bara att kasta tvätten på bänken och försöka hitta en stol fort som fan. Tur att min dotter var hemma! Annars hade jag ramlat igen.

Det är så frustrerande att inte klara av någonting själv. Att inte ens orka hoppa ut till köket, öppna kylen och värma en matlåda. Att nästa känna som om man ska svimma när man ska ta sig ur sängen. Blodtrycket som dalar och allt snurrar. Att inte kunna duscha normalt, utan får sitta på en pottstol och akta så man inte halkar. Be om hjälp och förbereda allt i minsta detalj. Att inte kunna gå ut med min hund. Att inte kunna sitta upp vid ett bord och äta, se på tv mm. Utan måste sitta med benet i högläge hela tiden.

Så fort jag ställer mig upp så känner jag hur blodet rinner ner i foten. Det blir svullen, blå och får en massa vita prickar på sig. Den blir stel som en pinne och omöjlig att röra. Det sticker i den och det värker i fotknölar och leder. Det känns som att foten inte tillhör övriga kroppen. Som att den ska explodera när som helst. Så, det är bara att ta små små steg framåt.

Eddie säger att jag går för långa sträckor och att jag bara får gå utanför dörren och vända. Öka på lite i taget. Jo, det låter ju logiskt! MEN, (som Tony Irving hade sagt) hur ska jag då göra med hunden som måste ut? Frukost och lunch till mig? Toalettbesök och alla andra saker som är så självklara i vardagen annars?

Jag gör små framsteg varje dag. Igår natt kunde jag ligga på magen och på sidan i korta stunder. Jag kunde sätta ner foten i golvet lite grann. Dessutom har jag lyckats böja mer och mer på knät. Men så gör jag något tokigt som gör att jag tar ett (för mig) jättesteg bakåt.

Men jag ger inte upp. Allt i livet har en mening och jag tror att dom här bakslagen, bara testar min förmåga att alltid ge upp. Men den här gången tänker jag INTE ge upp. Det är min kropp, mitt liv och min framtid. Jag kämpar vidare och stolt över det lilla jag gör och kan. Fokuserar inte så mycket på det jag inte kan eller gör. Läget är som det är. En dag i taget!

Kram Eva

Jag är en älskad person!

Gud, vad underbart det är att ha kommit hem till sitt livfulla hem igen. Ungar som låter, hunden som gnäller och mannen som svär vid spisen... Allt är som vanligt igen! Ja, nästan i allafall, man kan ju bortse från mig då!

Idag har både grannar och vänner ringt och sms:at till mig för att fråga hur jag mår, önskat mig välkommen hem OCH erbjudit sig att hjälpa mig med vad jag än ber om. Hur omtänksamt är inte det. Vilka vänner! Vilka grannar! Tack snälla ni!

Har även haft besök under dagen. Svärmor har varit här och tagit hand om tvättstugan, diskat, vattnat, plockat och bara gjort mig sällskap. Det är så värdefullt. På kvällen ringde vår granne, Stig och frågade om fick komma hit och ge mig en kram. Vilken fråga, det klart han får det! Jag älskar kramar. Stig är världens finaste person. Genomsnäll och ställer alltid upp för både mig och min familj. En riktigt bra granne och vän! När han kom hade han med sig 10 st röda rosor... bara till mig! Hur omtänksamt och gulligt är inte det!? Det värmde oerhört mycket.

Idag är en dag då jag verkligen känt mig älskad! Folk bryr sig och tänker på mig! Finns det något finare i livet?

Tack snälla alla fina som finns där för mig! // MÅÅÅÅÅNGA KRAAAMAR EVA

Slutet gott - Allting gott!

Ronden kom vid 10-tiden. Nu gällde det att bita ihop och visa hur bra jag var i benet. Nu var tiden inne för det stora testet. Kunde patienten vicka på tårna, vinkla foten lite och böja på knät? Jag var stel som en pinne i benet efter gårdagens kraschlandning. Hade legat vaken hela natten och övat på att försöka mjuka upp benet igen, men det gjorde ont.

Jag visade mina färdigheter och bet ihop tänderna så att jag fick kramp i käften. Läkaren tittade en lång stund på mig och sa: Jag hörde att du hade ramlat i natt. Ja, svarade jag. Jag blev visst lite yr, men det var ingen fara jag slog mig inte, ljög jag! Uch, vad dålig jag är på att ljuga! Han fortsatte titta på mig (det kändes som en evighet), sen sa han: Då så, då får du åka hem i eftermiddag! Yes, tänkte jag!

Jag hann äta lunch, dricka kaffe och lösa lite korsord, innan min man kom och det var dags för hemfärd. Jag packade ihop mina tillhörigheter och rullades ut till bilen i rullstol.... Invalidos! Det tog ett tag att försöka knöla in mig i baksätet med foten i högläge, men det gick tillslut!

Stannade på vägen och köpte kebabrulle. Jag orkade inte ens halva... Väl hemma, hade barnen städat hela huset, bäddat med täcken och kuddar åt mig i soffan och gjort ett jättefint fotokollage på vår familj. Då blir man glad! Underbara ungar!

På kvällen var det dags för min dagliga dos av morfin, alvedon och..... sprutor! Sprutor ja, var var dom då? Personalen hade "glömt" att skicka med dom. Det är "Innohep"-sprutor som är mot blodproppar. Jag ska ta en varje kväll i magen. Jätteviktigt! Jag fick givetvis panik som vanligt och målade upp värsta scenariot att jag skulle dö. Ringde sjukan direkt! De sa att det var jätteviktigt att jag tog dom varje kväll och bad så hemskt mycket om ursäkt. Sen meddelade dom att dom skulle skicka sprutorna direkt, med taxi hit ut till Väle.

Mycket riktig... taxin med kom och min kväll var räddad! Lugn igen! Slutet gott - allting gott!

kram o godnatt Eva

.... RAMLAT IGEN - INGET DIPLOM TILL MIG!

Har sett fram emot att kanske få åka hem imorgon...

Har hela dagen motionerat med mitt ben och gjort benböj, fotböj och allt vad fan jag skulle göra. Har varit sååå duktig. Tagit mina piller och varit uppe och rört på mig! Borde få ett stort jävla diplom snart.

Men det blir väl minus i kanten av denna dagens uppsats. Jag har syndat. Ätit massa godis och druckit Cocacola. Jag som inte ens äter mycket godis... det är något fel i kroppen!

Efter att jag som vanligt legat och tittat på TV, löst korsord och handlat onödiga saker på nätet till klockan tre på natten hände det igen... Eftersom jag får kramp i arslet av att bara sitta och ligga i sängen så fick jag för mig att resa mig lite och typ ladda min mobil. När jag står där på ett ben, kryckorna i ena handen, mobilen i den andra och ska sträcka mig mot eluttaget... snurrar det bara till i huvudet. Jag faller handlöst bakåt (med kryckor och hela skiten), slår ena armen i stolen, bakhuvudet i golvet och benet hann jag ställa mig på. DET BLIR INGET DIPLOM IDAG! Säkert ingen hemgång imorgon heller!

När jag låg där på golvet, insåg jag att det var långt bort till alla röda knappar och jag kunde inte resa mig själv. Jag började åla mig på rygg som ett jävla sjölejon, men då kom personalen inrusande. Dom var nog inte vana att höra ett bombnedslag inne i ett av rummen, mitt i natten.

Så plötsligt stod fem sjuksköterskor runt omkring mig. Tog blodtryck och la benet i högläge, kände och klämde, innan de hjälpte mig upp! Herregud, jag känner mig som en 90-årig kärring.

Det började blöda ordentligt på benet igen och jag är lika stel som efter operationen. Tillbaks på ruta ett...... igen! Jävla jävla skit! Nu tänker jag inte sova inatt. Ska bara ligga och försöka vicka på foten, tills den gör som jag vill!

God Natt (till er som ska sova eller redan sover)! // Förbannad Eva

Fredag 19 augusti - Framsteg

Sovit som en stock hela natten. Vaknade av doften av morgonkaffe, macka och kokt ägg. Vilken service här är. Foten var svullen men mycket mer rörlig. Allt kändes sååå mycket bättre. Jag tvingade mig själv att tänja ut musklerna och senorna i foten och ignorerade att det stramade och värkte i ärren på benet. Den smärtan var ingenting emot den jag känt för några dagar sen. Illamåendet har också upphört och jag känner att från och med nu kan allt bara bli bättre.

På fm tog jag en dusch. Det gick hur bra som helst, jag klarade det helt själv. Personalen va

r förundrad över hur snabbt jag återhämtat mig. Jag blev stolt över mig själv. Vid lunchtid hörde jag hur någon satt och spelade piano i samlingsrummet. Nyfiken som jag är, tog jag mina kryckor och gjorde en ansträngande uppoffring och hoppade dit. Det var en gammal tant på 90 år, håret vitt och det spretade åt alla håll. Hennes rynkiga, smala händer gled över tangenterna så lätt.... Hon spelade gudomligt vackert. Hon satt där med två av sjuksköterskor och läste dikter som hon själv hade skrivit. Hon läste dom helt utantill och spelade låtar på pianot som hon komponerat själv. Vilken underbar människa! Jag satt där och lyssnade till hennes låtar till dess att det var dags att äta lunch. Potatis och skinksås och grönsaker.

Efter det kom min fina vän Tove, på besök. Hon hade med sig en stor godispåse (som jag på em tryckte i mig), tidningar och en bok "Kvicka kvinnors kluriga klokord". Där stod många bra och kloka ord. Bl a

- Inom mig lever en mager kvinna som desperat vill komma ut. Jag brukar trösta henne med kakor.

- Att ta medicin är inte roligt. Men att ha roligt är bra medicin!

- Ibland måste du säga nej till andra - för att säga ja till dig själv!

Kul att ha lite rolig läsning när man ligger här. Tove är en fantastisk vän som jag lärde känna på mitt jobb. Men det känns ibland som om vi känt varandra hur länge som helst. En sån där vän som man inte behöver prata väder och vind med, utan bara kan säga uppriktig hur man mår. Hon lyssnar, ger goda råd och finns alltid där! Är det inte underbart med sådana vänner? Jag tycker det i alla fall. Tack, Tove!

Senare kom även svärmor och barnen på besök. Då blev det inte godis utan två persikor...ha

ha ha! Hon är väl för skön. Jag saknar dom. Barnen. Jag saknar min man, mitt hem och min lilla Piffi. Men med mina framsteg så får jag nog komma hem snart! Gud, vad jag ska gosa med min lilla tibbe då... Hon betyder så mycket för mig!

På kvällen låg jag uppe och såg en värdelös film. Blev så besviken att jag var tvungen att se nästa film också. När den var slut var kl. visst 04,00 på morgonen. Ups! Dags att sova kanske! Japp. God Natt! Eva

Torsdag 18 augusti - Lättnad!

Vaknade med känsel i benet. Kunde vifta med tårna och lyfta benet lite. Vilken lättnad! Vilket framsteg. Jag kände mig med ens lugn inombords. Mustafa, hade haft rätt... det blev bättre! Smärtlindringen hade börjat hjälpa, men låg på en fortfarande hög dos morfin, men på en stabil nivå.

Idag smakade lunchen bra. Fisk och potatismos, underbart gott! Till och med en kopp kaffe och en snus smakade bra... Det var två dagar sen jag snusade senast. Kanske ska sluta? Nä, det är väl jävligt onödigt... Det är ju så gott!

Under dagen lyckades jag hoppa på kryckor till toaletten, trots värken! Framsteg. Framsteg! Jag är stolt över mig själv och min envishet!

Personalen här var inne hos mig stup i kvarten för att mäta blodtryck, ta tempen, kolla så jag mådde bra osv. De tyckte nog att det var en lättnad att slippa höra mig skrika och snurra runt av smärta i sängen, så att lakan och täcken blev tvinnade och blodiga. Stackars personal! Hur står dom ut med det här jobbet? Dom måste ju tycka att jag är en pain in the ass...

Innan jag somnade bad jag hela personalstyrkan om ursäkt för mitt dåliga uppförande. Jag skämdes som en hund! Men jag hade haft så fruktansvärt ont! Personalen bad mig sluta be om ursäkt för allt. Men det kändes rätt för mig, så det så!

Eva

Onsdag 17 augusti - En dag i dimma!

Inte sovit mycket under natten.

Denna dag passerade som i en dimma. Jag var fullständigt nerdrogad och spypåsarna byttes lika ofta om jag skrek av smärta. Kapa av mig benet, gör något, Gode Gud, hjälp mig! Det var mina standardrepliker. Hade jag vetat att det här skulle göra så ont, så hade jag fördragit att gå med min ställning på benet i 3 månader.

Jag åt inget på hela dagen. Hade bara dropp. Drack jag - kräktes jag! Benet var fortfarande som förlamat och jag blev fullständigt galen av att inte ha kontroll på min kropp. Det var så frustrerande. Jag tror till och med jag bad till Gud på kvällen. Jag bad att smärtan skulle avta och jag bad för att känseln skulle komma tillbaka.

Folk ringde och sms i all välmening, men jag var för utmattad för att orka prata eller ens svara. Min pappa kom på besök. Honom har jag alltid tid och ork för. Han är min hjälte!

Personalen försökte verkligen med allt. De var så rara och gulliga. Speciellt en läkare. Mustafa Ibrahim. Han var min trygghet, min stöttepelare och mitt hopp. Han var lugn och sansad och försäkrade mig om att det skulle bli bättre i morgon. En god lyssnare, en sympatisk man!

Efter en sömntablett somnade jag och sov lite bättre än kvällen innan...

Eva

Tisdag 16 augusti - Operation nr 2

Idag var det dax! Operation nr. 2. Idag skulle jag få en skena i benet som är skruvad med fyra skruv. Jag kände mig lite illa till mods, men samtidigt ganska lugn. Kanske var det sömntabletten som fortfarande gjorde mig lite dåsig när jag vaknade denna morgon.

11,30 rullades jag ut från mitt rum på väg till operationen. Jag fick ligga en stund utanför uppvaket, där det ständigt pep från en massa maskiner. De kopplade på mig massa elektroner och slangar, nu var det nära...

Vidare in till nästa sterila rum, där jag låg en timme medan de förberedde "dukningen" som de kallade förberedelserna inför operationen. Jag kände mig som en julskinka som skulle rullas in till en julfest. Under tiden fick jag lugnande och blev mystiskt yr i hela huvudet. Allt snurrade och jag höll på att ramla av den där jävla britsen. Sen tryckte de in ryggmärgsbedövningen. Det var ju en också en märklig känsla. Eller ska jag säga ingen känsla. Mitt ben låg i högläge på nån kil liknande kudde och helt plötsligt for kudden ner på golvet och mitt ben ramlade av britsen. Men jag kände inget, benen var som förlamade. Fy, vad skumt! När de lyfte upp benet frågade sjuksköterskan: Tillhör det här benet dig? ha ha ha... det var skumt! Ingen känsel!

Nu rullades jag in för operation. Tiden var inne! Det for runt en massa tankar i huvudet. Om allt gick som det skulle, så skulle operationen ta 2 timmar. När jag tittade upp i taket, såg jag blodstänk på flera ställen. Hade de slaktat någon här inne, tänkte jag! Jag bad en sjuksköterska ta kort under hela operationen och sen maila mig. Hon lovade mig det, sen somnade jag!

Vaknade innan allt var klart! De höll på att plåstra om mig. Operationen hade tagit dubbelt så lång tid som planerat alltså fyra timmar. De hade behövt två doktorer. Tydligen hade det varit svårt att få in skenan som skulle stärka upp skenbenet. Men det hade lyckats tillslut.

Uppvaket var stängt när jag väl var klar. Så jag fick ligga på intensiven i två timmar. Sov mest, tills bedövningarna släppte och smärtan kom....

Det var en outhärdlig smärta. Det kändes som om jag var tillbaka på ruta ett igen. Att jag låg där i skärgården med benet av och väntade på att sjöräddningen skulle komma. Vad jag inte visste var att denna smärta skulle hålla i sig i mer än 24 timmar.

De pumpade i mig morfin, smärtstillande och lugnande. Jag kräktes oavbrutet och ingenting tog bort kramperna och smärtan. Jag kunde inte röra benet, det var som om det var helt förlamat och paniken och ångesten var på topp. Såren från fixeringen jag tidigare haft blödde i mängder och alla lakan och kuddar var dränkta i blod. Jag kräktes igen när jag tittade ner på allt blod som fullständigt forsade ut från benet. Jag skakade och fullständigt hoppade i sängen, av smärtan och av att jag inte kunde slappna av. Det var fruktansvärt!

Tillbaka på avdelning 9 och mitt rum.... Sjuksköterskor, undersköterskor och läkare stod runt omkring mig och visste tillslut inte vad de skulle göra. Jag skrek rätt ut av smärta och tårarna sprutade ut. Jag vred mig i sängen och kramade mig fast i kudden och sjukhus sängen. Smärtan var enorm. Jag fick Alvedon i droppform, Ketogan, Toradol, höga doser av Oxinorm och Oxicontin... Tillslut somnade jag av utmattning. Vaknade efter en timma och smärtan var tillbaka. Så tillbringade jag hela den natten och dagen efter. Det var olidligt!

Grattis på födelsedagen, svärfar! Synd att du inte är vid livet så jag hade fått känna din trygga närvaro. Men jag tänker på dig! Hoppas du känner det.

Kram Eva

farfars födelsedag!

Måndag - Kontroller

Idag skulle jag in för kontroller inför operationen. Det var sjukvårdare Jonas W som kom och hämtade mig.. börjar bli lite löjligt det här, för både jag och barnen känner igen honom och han känner igen mig.... men ingen vet från var??? Sånt är så himla jobbigt! Det retar ihjäl mig...

Inne på sjukan så tog de urinprov, blodprov, lyssnade på hjärtat, blodtryck och massa andra konstiga tester...

Sen var det bara och ligga och vänta på operationen dagen efter. Jag fick i alla fall vara kvar över natten. Det kändes tryggt. Fick samma rum som sist. Jag såg fram emot morgondagen och tänkte och tänkte att det skulle bli skönt att bli av med min ställning på benet. Samtidig malde läkarens ord i bakhuvudet på mig att det kommer att göra fruktansvärt ont efteråt... Jag blev nervös av tanken, fick lite panikångest och piller för det!

Tänk vad piller kroppen tål igentligen! Här på sjukan har de visst ALLA piller att tillgå....

Jag var vaken länge den här natten. Tankarna for runt i huvudet som blixtrar och jag målade upp det värsta scenariot som var tänkbart. Tänk om jag blir förlamad i benet. Tänk om de måste kapa benet. Vad händer om de råkar sätta kniven i en nerv eller muskel? Infektioner och varbölder blandades i mitt huvud med alla möjliga konstiga tankar.... Tillslut fick jag en sömntablett och somnade....

Eva

Tråkig söndag!

Vilken fruktansvärt tråkig dag det har varit idag! Tråkigt väder. Tråkiga långsamma timmar. Tråkiga tv-program. Uch, jag är uttråkad! Paniken i kroppen kommer ut genom öronen snart. Jag är rastlös, det bara kryper i kroppen på mig.

Har beställt fler boxar av tv-serien "Desperate Housewifes", det blev ju dyrt och bra. Fick ångest direkt bara jag tryckt på "skicka order". Har även köpt en massa onödiga, dyra saker på Tradera. Shoppa klarar jag av, utan att behöva resa mig från soffan i alla fall. Gud, vad duktig jag är. Synd bara att ingen annan i familjen tycker likadant!

Vad skulle jag gjort utan min älskade bärbara data? Den räddar mitt liv, just nu! Den får jag inte glömma när jag ska in till sjukan imorgon... Ska bli skönt att bli av med min ställning på benet på tisdag. Men jag är lite orolig för tiden efter operationen. Läkaren sa till mig att det kommer att göra ganska ont. Men jag antar att det finns piller för sånt också?!

Kram på Er, finns inget roligt att skriva om idag! Jo, det finns det ju. Pappa var här och hälsade på idag. Det är alltid kul! Kram kram Eva

Här kommer alla känslor.....

......på en och samma gång!

Vaknade av att min dotter stod med med en stor bukett blommor framför ögonen på mig! Det hade kommit ett blombud till mig! Finns det bättre sätt att vakna på? Blommor och choklad!

Det var från mina underbara arbetskollegor! Hur omtänksamt är inte det? Jag började gråta direkt av lycka! Lycka över att dom tänker på mig!

På förmiddagen kom min pappa för att kolla till mig och att allt

var bra. Älskar hans besök. Trots att de är korta o intensiva. Framåt lunch började magen kurra av hunger! Inga färdig matlådor i kylen. Barnen fick panik! Mina små kockar... Jag hörde (från soffan där jag ligger) hur lådor öppnades och stängdes. Kyl och frys öppnades och stängdes, för att sen inse att vi inte hade något att äta. Ovanligt! Nä. Mina kreativa ungar slog upp receptboken och fick för sig att göra ugnspannkaka. Herregud, tänkte jag. Från vilket av mina fyra recept? Jag har nämligen fyra olika recept för jag lyckas aldrig med just ugnspannkaka. Degiga eller brända. Det är alternativen.

Men på något magiskt sätt lyckades ungarna hur bra som helst!

Jag är världens stoltaste mamma! Känslorna rusade i kroppen. Från jag vaknade idag har jag bara blivit positivt överraskad! Det får mig att känna mig glad och lycklig.

Efter maten hjälptes barnen åt med disken. Herregud, vad inte behövd jag är! Det känns lite jobbigt. Lite skönt. Ja, skumt...

På eftermiddagen kom sonen inrusande genom dörren. Idag var det dax! Idag var det den dagen en bit av mitt hjärta försvann. Ångest, gråt och känsloladdat. Freddie skulle flytta hemmifrån! Till en supermysig lägenhet med kanonläge i Söderköping.

Jag är jätteglad för hans skull. Han är glad. Lycklig som en lärka. Allt känns rätt men ändå så tokigt. Jag vill så gärna hjälpa till, lägga mig i allt och vara med. Här sitter jag i soffan och glor och kan inte göra något. Men för Freddie skull är det nog skönt. Livet har en mening med allt!

Men det känns lite sorgligt att han flyttar! Men det är dax för honom och jag vet det. Men jag har gråtit i tre nätter.... snyft!

Eddie och barnen har hjälp honom att städa, packa och bära. Jag har sorg och glädje i hjärtat! Alla känslor på en och samma gång!

Det kommer att bli bra! Jag är stolt över lilla Freddie - som blivit stor! En ny fas i livet. För både honom och mig!

På kvällen skulle Felicia på 80-tals fest! Så under dagen har jag (i halvliggande ställning) krusat hår och sminkat. Ha ha ha... vad söt hon är.

Efter denna dag med allt som hänt somnade jag tidigt! Helt färdig, helt slut! Det har varit en dag fylld med känslor på alla plan. Glädje och tårar. Stolt och oroad! Men mest av allt känslosam!

Puss på er!

Eva

Vänner

Vänner är de där ovanliga människor som frågar dig hur det är

och sen väntar på svaret!

Jessie, är en sån vän!

Idag vill jag bara ägna dessa rader åt henne! Tack för ditt besök idag och tack för den fina boken. Den kommer jag ha med mig när jag åker in på sjukan på måndag. Den kommer jag läsa många gånger, om och om och om igen. Du känner mig verkligen, det är jag tacksam för!

Love U

// Eva

Bekräftelsebehov!

Är det bara jag som har ett enormt bekräftelsebehov? Behov av att bli sedd, behov av att höras och behov av få höra att jag gör något bra och duger som jag är...

Idag har jag varit inne på röntgen. Ja, röntgen bilden såg ju inte mycket annorlunda ut nu än den jag tog i Nyköping. Bilden till höger togs i Nyköping, bilden till vänster (med skruvarna i) är den senaste bilden. Benet är ju lika jävla av på båda bilder. Jag fattar inget?!

På båren från röntgen till Ortopedavdelningen låg jag och stirrade upp i taket. Starka lysrör och fula meningslösa målningar (föreställande konst) på väggarna... Vad fruktansvärt tråkigt det är på sjukhus. Stackars människor som jobbar där. Att inte dom blir deprimerade är ju konstigt.

På Ortopeden blev jag väl omhändertagen och omplåstrad. I väntrummet fick jag all uppmärksamhet av både barn och vuxna som undrade vad som hänt och som tyckte synd om mig. Nyfikna. Önskade mig lycka till och allt det där. Det gick ett rus genom kroppen. Sedd och bekräftad, tänkte jag!

Fick reda på att jag ska opereras på tisdag i nästa vecka. Det var ju positivt... då slipper jag min byggställning på benet. På måndag ska jag in och göra massa kontroller innan operationen samt att gå igenom vilken form av bedövning jag ska ha vid operationen. Nedsövd, hoppas jag! Ge mig allt.. ryggbedövning och tunga narkoser... in i dimman! Mer tabletter o morfin!

När jag kom hem här stod det en blomma och en chokladask på verandan. Det var från mina fina vänner Jessica och Linda. Det känns så oerhört skönt att ha sådana underbara vänner. Jag känner mig sedd och bekräftad... tusen tack för att ni tänker på mig! Jag blir så glad!

Sitter nu här och dricker kaffe och Noblesse

och bloggar. Bloggen har visst blivit min bästa vän på sista tiden. Här får jag utlopp för mina känslor och får dom bekräftade av alla fina männsikor i form av små kommentarer och snälla ord. TACK!

Bara några sidor kvar i min extremt gripande bok jag läser. Får en

inse att det jag varit med om är absolut inget att gnälla över. En piss i Missisippi. Det är vad mitt problem är. Det finns människor som har varit med om så traumatiska upplevelser. Det här boken är värd att läsa. Den är hemskt bra hemsk!

Jag känner mig stark och har en vilja av stål! Bara jag blir sedd och bekräftad... det blir jag. Varje dag. Av min familj. Mina vänner och även av människor jag inte känner. Det känns för jävligt bra!

EVA

Livet känns lugnt...

I morse gick jag la mig 04,20 och gick upp 12,00. Det är konstigt vad lätt det är att vända dygnet. Men det är så tyst och rofyllt här hemma på nätterna. Man läsa och skriva i lugn och ro. Dagen har bara passerat. Inte gjort något. Legat. Suttit. Ätit. Livet känns lugnt och rofyllt!

Man får tid att fundera, prioritera och välja bort sådant man inte vill ha i sitt liv. Eller sådant man vill ha i sitt liv. Vänner, familj, tankar kring jobb, aktiviteter. Allt sånt som i vanliga fall fyller mina dagar. Sånt snurrar i huvudet! Men allt faller på plats bara jag börjar på pusslet så kan jag snart bygga det klart.

Jag är glad över att jag har så många fina vänner omkring mig. Vänner som ringer och frågar hur jag mår. Vänner som bryr sig och tar av sin tid för att dela den med mig. Känns underbart! Tack!

Nu blir det actionthriller på TV6. Sov gott!

Eva

Tiden snabbspolar sig själv...

Vaknade faktiskt skapligt idag. Trots att jag var vaken till kl. 03,20 inatt. Låg och läste ut min fullständigt urusla kriminalroman. Game over, på den skitboken!

Hela denna dag har jag och barnen tittat på Desperate Housewives boxen. Då gick tiden fort. Jag tror att timvisaren snabbspolat sig själv när jag insåg att kl. var 18,00. Jag bara älskar den serien. Gabrielle Solis... vilken skön människa! Självsäker, snygg, rak på sak och helt hänsynslös...

Har lyckats duscha idag också. Utan att ramla. Duktiga jag! Idag har Felicia hjälpt mig mest här hemma. Jag tycker hon är så duktig. Kan inte sluta berätta för hela världen hur mycket jag älskar mina barn och hur stolt jag är.

Felicia 11 år, är en riktigt duktig tjej. Hon vet precis vad jag tycker om och inte. Är alltid steget före mig. Så jag behöver aldrig tjata eller be henne om något. Hon ser. Ser vad som behövs göras. Ser vad jag behöver. Läser mig som en öppen bok. Mamma är ledsen nu. Mamma är glad. Mamma är orolig. Mamma är lugn. Har full koll på läget.. på allt! När jag inte kan ta hand om min familj eller mig själv ens... så är det hon som tar över! Alla i familjen verkar gilla läget och gör som hon säger, trots att hon är minst i familjen. Antar att alla är glada över att någon tar vid när jag inte kan eller orkar vara mamma, militär, sjuksköterska, städerska, terapeut och allt annat jag känner mig som i denna familj.

På kvällen kom min pappa förbi. Pappa Agne. Han är inte min biologiska pappa på pappret. Det får duga med att han är min biologiska pappa i mitt hjärta. Han är även min bästa vän! Han av få människor som känner mig riktigt väl. Han av få anhöriga jag har kvar... Jag älskar honom och vi kommer varandra närmre för varje dag som går. Han finns alltid vid min sida. Hjälper mig och min familj i alla lägen. Klagar aldrig över något utan ser bara möjligheter i allt. Han är för mig den bästa pappa man kan ha. En manlig förebild. Pappa Agne! Jag är så glad att du finns i mitt liv!

Nu serveras det visst kvällsmat i soffan! Min man har efter en jävla massa svordommar och stön från köket, lyckats laga schnitzel o makaroner. Fantastiskt så duktig han är! Först var han och lyfte lite skrot på gymmet. Nu sitter han och vräker i sig smörig pasta med massa vitlöksdressing och mangoraja. Nu tar han om också! Dubbelmoral på hög nivå. Värre än mig! Om jag tränar, så belönar jag mig efteråt med god mat. Vi är ganska lika jag och min man! Lika feta och båda älskar mat! Jag älskar honom, mest av allt!

Nu när denna dag snabbspolat sig fram... så är det väl dags att sätta sig upp lite i soffan. Bara sitta här ihop, hela familjen, samlade.Lugnt och stillsamt... Perfekta familjen! Näe.. antagligen blir det att slåss om vilken kanal vi ska se på och vem som får makt över fjärrkontrollen. Zappa... zappa... zappa! Tur att det inte är min röst som är kass (utan bara ett ben). När ljudnivån blir olidlig och tjafset i soffan urartar är det mamma Eva som ryter i... Kan ni hålla käften! Välj en kanal. Sitt ordentligt i soffan. Skärp er! Kan någon vara snäll och hämta kaffe till mig? Ingen går... Nä, självklart inte! Chefer brukar inte vara populära! Inget undantag i denna familj. Nån måste ju ta kommandot. Vara boss, militär och mamma!

Eva

Söndag 7 augusti, sovmorgon!

Oj, är kl. 12,00?? Dom där tabletterna jag knaprar måste vara starka?! Jag som älskar tidiga morgnar. Det får en att känna som om man är den enda i hela världen. Tyst och lugnt! Bara kaffebryggarens gurglande ljud. En tidning och en macka i lampans dova sken. Underbart tyst.

Men så var det inte idag när jag vaknade. Barnen hade redan ätit frukost för länge sen. När jag vaknade var det dags för lunch. Jag vaknade av hur de fnittrade och skrattade inne på sina rum. Dom har det alltid så kul ihop. Ständigt dom två. Som Humle och Dumle. Bill och Bull. Nästa aldrig osams. Tajta som tvillingar.

Idag skulle barnen laga pasta med någon slags köttfärsröra. Inte köttfärssås, utan ett egen recept. Jag lät dem hålla på där i köket med vitlök, kryddor och köttfärs... Maten serverades till mig i vardagsrummet och stol och kuddar bullades upp så jag kunde sitta med foten i högläge. Har bättre service här än på sjukan, tänkte jag.

Det smakade fantastiskt gott! Kanske bara för att det smakar bättre när man slipper laga maten själv. Eller så är det så att mina ungar är fantastiska små kockar. Ja, så är det! Dom är bäst!

Har i sex timmar idag, bara legat och läst. En invecklad, lång och trög kriminalroman på 500 sidor. Segt! Men vad finns det annars att göra denna regniga, gråmulna, tråkiga dag...???

Min man har ångest för att det är söndag och han ska jobba imorgon. Jag har ångest för att jag inte kan jobba. Livet tar förvånansvärt tvära kast ibland. När jag jobbar - vill jag vara ledig. När jag väl är ledig - vill jag jobba. Inga gråzoner. Inget mittemellan.

Ikväll blir det att titta på "Varg Veum" på TV4, sen ska jag försöka somna tidigt. För att imorgon vakna tidigt!

Eva

Lördag 6 augusti, överraskningar!

Livet är full av överraskningar... som ett jävla kinderägg!

Idag har mina barn både lärt sig göra pannkakor och varm smörgåstårta. Allt utan min hjälp! Bara läst i kokboken sid 127 där det står hur pannkakssmeten görs. Första gången jag gjorde pannkakor blev de 5 första degiga eller brända. Sen fanns det bara 5 kvar att äta av smeten på 6 dl mjölk. Kommer ihåg det så väl. Hur jag njöt av de fem pannkakorna som var skapliga att äta medan jag kände doften av brända pannkakor som jag hysteriskt kastat i slasken. Barnens pannkakor var perfekta. Allihop. Jag är så stolt över dom!

På em kom min svärmor och hennes särbo förbi på besök. Hon hade handlat åt oss. Här hemma for hon runt i tvättstugan och insisterade på att få vika ihop all ren tvätt som hängde där. Inte mig emot. Hon diskade åt oss och höll mig sällskap. Vi pratade om livet, dess krämpor och bekymmer, glädjen och sorgen man upplever. Min svärmor ska ni veta, är en underbar människa. Genomsnäll och omtänksam! Lägger sig inte i för mycket och vet när hon behövs som mest. Kan bara känna ibland att hon är väldigt upptagen av sitt liv som pensionär. Men det är väl positivt för henne, antar jag.

Barnen gjorde varm smörgåstårta till kvällen. Den blev kanongod. Inte så svårt att göra men för att vara 11 och 12 år, tycker jag de är jätteduktiga. Jag är riktigt imponerad faktiskt.

Vi sappade mellan Sommarkrysset och Hipp hipp.... Jag fördrar Sommarkrysset. Vilket fruktansvärt töntigt program det där hipp hipp är. Men min man skrattade så han höll på att ramla av stolen. Det var bara han som skrattade.

När gästerna gått låg jag återigen ensam kvar i soffan. Barnen var på sitt rum och min man.... ja, var var han? Inte en aning. I garaget kanske. Tyst och skönt i vardagsrummet. Dörren till altanen lite på glänt, så där lagom så att en sval sommarbris snuddade min varma fötter. Jag var trött, yr och lite illamående. Förmodligen av mina tabletter. Jag reste mig för att sätta mig och kissa på min lilla pottstol. Det snurrade till i huvudet och jag tappade balansen totalt. Satt ner mitt brutna ben i golvet. Det knakade till och jag skrek som en jävla galning. Sen föll jag handlöst bakåt in i vardagsrumsbordet och stolarna. Chockad och rädd, ropade jag på min man.

Trött och irriterad kom han och ungarna springade. Vad i helvete håller du på med, skrek han. Antagligen lika rädd som jag. Hela jag (ända ut i foten) började skaka ohämmat. Chocken! Mer starka tabletter. Jag trodde vadbenet gått av igen. Efter en stund försvann smärtan och vi somnade allihop. Jag sov till kl. 12,00 dagen därpå!

Livet är fullt av överraskningar - som ett jävla kinderägg!

Eva

Fredag 5 augusti, blandande känslor...

Euforisk den ena stunden och sorgsen den andra. Bägaren rinner liksom över eller torkar ut. Sällan är jag mittemellan. Idag är jag euforisk! Min fina vän Sandra ska komma hit och hälsa på mig. Det var min första tanka när jag vaknade. Sandra, en underbar vän i alla lägen.

Måste försöka duscha idag. Luktar svett, piss, skit vademekum. Vädra täcket och snygga till mig. Då får jag känslan av att allt blir lite bättre.

Har fått låna en pottstol som är placerad i vardagsrummet. Känns ju fräscht att sitta där och kissa! Ja, nr 2 gör jag på toaletten. Men det är väldigt bekvämt att hela tiden slippa springa (äh, jag menar hoppa) till toaletten. Ett glas vatten. Toaletten. Ett glas vatten. Toaletten... ja, så där håller jag på.

Pottstolen placerade barnen i duschen och visp så gick det hur bra som helst att sitt duscha. Kunde till och med raka mig under armarna. Fantastiskt så duktig jag är. Fräsch och nyduschad! Lite deo, parfym och make-up. Dagen är räddad.

Innan min olycka var jag hemma med mamma med "vård av anhörig". Min mamma har nyligen gjort en höftoperation och har samtidigt sjukdommen " Alzheimers". Min pappa är också sjuk och har inte haft möjligheten att ta hand om mamma några dagar. Nu är mamma på ett kortidsboende och pappa kan fokusera på sig själv en tid. Välbehövligt för honom och oss andra närstående. Har i förra veckan fått alla papper om min o mammas sjuktid, som ska skickas in till försäkringskassan. Tänkte jag skulle ta mig i kragen och försöka fylla i dom. Vilket projekt!

Nu känner jag mig sorgsen igen... Har inte kraften och orken med allt detta känner jag. Allt är rörigt. Papper och intyg och telefonkö till försäkringskassan. Du är nr 58 i kön. Just nu har vi 21 handläggare som jobbar. Du är nr 52 i kön. Vi arbetar så fort vi kan. Suck!

Men nu är allt ifyllt. Förmodligen inte rätt, men jag har gjort ett försök. Bra Eva! Nu är jag stolt igen... för ett tag.

Nu ska jag äta lite och sen ska jag sätta mig på altanen med mina tidningar som min vän Jessie köpt åt mig. Nu känns allt bra igen. Ska ringa mamma snart! Hon känner sig nog ensam.

Kram