Är det bara jag som har ett enormt bekräftelsebehov? Behov av att bli sedd, behov av att höras och behov av få höra att jag gör något bra och duger som jag är...Idag har jag varit inne på röntgen. Ja, röntgen bilden såg ju inte mycket annorlunda ut nu än den jag tog i Nyköping. Bilden till höger togs i Nyköping, bilden till vänster (med skruvarna i) är den senaste bilden. Benet är ju lika jävla av på båda bilder. Jag fattar inget?!
På båren från röntgen till Ortopedavdelningen låg jag och stirrade upp i taket. Starka lysrör och fula meningslösa målningar (föreställande konst) på väggarna... Vad fruktansvärt tråkigt det är på sjukhus. Stackars människor som jobbar där. Att inte dom blir deprimerade är ju konstigt.
På Ortopeden blev jag väl omhändertagen och omplåstrad. I väntrummet fick jag all uppmärksamhet av både barn och vuxna som undrade vad som hänt och som tyckte synd om mig. Nyfikna. Önskade mig lycka till och allt det där. Det gick ett rus genom kroppen. Sedd och bekräftad, tänkte jag!
Fick reda på att jag ska opereras på tisdag i nästa vecka. Det var ju positivt... då slipper jag min byggställning på benet. På måndag ska jag in och göra massa kontroller innan operationen samt att gå igenom vilken form av bedövning jag ska ha vid operationen. Nedsövd, hoppas jag! Ge mig allt.. ryggbedövning och tunga narkoser... in i dimman! Mer tabletter o morfin!
När jag kom hem här stod det en blomma och en chokladask på verandan. Det var från mina fina vänner Jessica och Linda. Det känns så oerhört skönt att ha sådana underbara vänner. Jag känner mig sedd och bekräftad... tusen tack för att ni tänker på mig! Jag blir så glad!
Sitter nu här och dricker kaffe och Noblesse
och bloggar. Bloggen har visst blivit min bästa vän på sista tiden. Här får jag utlopp för mina känslor och får dom bekräftade av alla fina männsikor i form av små kommentarer och snälla ord. TACK!
Bara några sidor kvar i min extremt gripande bok jag läser. Får en
inse att det jag varit med om är absolut inget att gnälla över. En piss i Missisippi. Det är vad mitt problem är. Det finns människor som har varit med om så traumatiska upplevelser. Det här boken är värd att läsa. Den är hemskt bra hemsk!
Jag känner mig stark och har en vilja av stål! Bara jag blir sedd och bekräftad... det blir jag. Varje dag. Av min familj. Mina vänner och även av människor jag inte känner. Det känns för jävligt bra!
EVA
Det var så lite så.... Choklad kan man aldrig få för lite el för mycke av...hahaha... Hoppas det verkligen blir av på tisdag nu. Kram kram Jessica
SvaraRaderaSå bra att du fått en operationstid! Det blir ju skönt att få bort ställningen, jag fattar inte riktigt varför de inte opererade direkt? Har det med infektionsrisk och svullnad att göra lr?
SvaraRaderaJag fick ryggbedövning, gjorde skitont den här gången men var väl värt! in i dimman bara ;)
Jag har fått ryggbedövning tidigare när hag fött barn men är väl mer ihoptryckt nu än då....
Visst är det så att det alltid finns de som har det värre än en själv...det är lätt att frossa i andras elände o misär när man ligger där för det "peppar" en lite...det blir lite längre till att tycka synd om sig själv.
Men jag kommer ihåg att jag inte alltid grät för att det var synd om mig utan bara för att jag var så himla slut, trött för att jag hade vänt dygnet o låg o såg på dåliga katastrofdokumentärer o amerikadeckare, för att inte tala om alla komediserier och sedan ändå vaknade när familjen skulle iväg på mornarna.
Sliten för det tog så mycket energi att hoppa iväg till toan, ut & röka(BARA i samband med toabesök för det var alldeles för ansträngande att hoppa bara för det, slutade röka under gipstiden så det var ju positivt!)
Sliten av att orka ligga still med benet högt utan att gå totally mental....
Sliten av att samla energi för att orka vara lite glad när barnen äntligen kom hem från skolan...
Guu, jag kommer ihåg ett par mornar när jag glömde be dem om kaffe & macka...då var det synd om mig...hahahah...hoppa upp o sätta på kaffe, bort till bryggaren, hoppa o hämta vatten, hoppa o hämta kaffet för att sedan när det var klart undra hur i helskotta jag ska få med mig det till soffan....suck :)
Levde på sånt som jag kunde bära i munnen....fniss, värmde mat i en gammal turk-yogurtburk bl.a. så jag kunde ta med den hängande i munnen :D
Jag reflekterade som du också gör på hur lycklig lottad jag är med en familj som är underbar och hjälper en när man behöver, en man som hjälpligt fick lära sig laga mat...barn som hjälpte en med än det ena än det andra, det är nog svårt och lite jobbigt för dem när mamma helt plötsligt blir den mest behövande...en familj som kunde och ville ta hand om mig! :D
Nää, nu blev det en mindre novell igen....
Kram om dig Eva!
Tänkte ibland med min dåliga humor att livet är ju iaf inte hopplöst när en går på kryckor... ;)
Du är inte ensam....alla vill vi med sedda och bekräftade dock är det få som har modet att säga det högt! Styrkekramar Camilla
SvaraRaderaNi är underbara! Det är så kul när ni skriver en liten mening till mig här. Eller en hel novell (Helena)... ha ha ha. Det spelar faktiskt ingen roll vilket. Huvudsaken är att jag vet att ni finns där och att ni är så gulliga och ägnar mig en tanke. Tar från er tid och väljer att läsa min blogg. Jag kan inte tacka er nog! Kram
SvaraRadera