Denna dag passerade som i en dimma. Jag var fullständigt nerdrogad och spypåsarna byttes lika ofta om jag skrek av smärta. Kapa av mig benet, gör något, Gode Gud, hjälp mig! Det var mina standardrepliker. Hade jag vetat att det här skulle göra så ont, så hade jag fördragit att gå med min ställning på benet i 3 månader.
Jag åt inget på hela dagen. Hade bara dropp. Drack jag - kräktes jag! Benet var fortfarande som förlamat och jag blev fullständigt galen av att inte ha kontroll på min kropp. Det var så frustrerande. Jag tror till och med jag bad till Gud på kvällen. Jag bad att smärtan skulle avta och jag bad för att känseln skulle komma tillbaka.
Folk ringde och sms i all välmening, men jag var för utmattad för att orka prata eller ens svara. Min pappa kom på besök. Honom har jag alltid tid och ork för. Han är min hjälte!
Personalen försökte verkligen med allt. De var så rara och gulliga. Speciellt en läkare. Mustafa Ibrahim. Han var min trygghet, min stöttepelare och mitt hopp. Han var lugn och sansad och försäkrade mig om att det skulle bli bättre i morgon. En god lyssnare, en sympatisk man!
Efter en sömntablett somnade jag och sov lite bättre än kvällen innan...
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna något här!