En fullspäckad dag....

Godmorgon!

En gråmulen onsdag i slutet av september. Ännu en ny dag med nya möjligheter. Men innan jag tar tag i denna dag ska jag avnjuta en kopp kaffe och blogga lite...

Igår var jag på PRO-bingo i Söderköping. Jag och pensionärerna. Ha ha ha! Det var kul, trots att jag inte vann något. Förstår ni hur uttråkad jag är när jag tycker det är roligt? God fika hade de i alla fall.

Idag har jag en fullspäckad dag framför mig. Den börjar med att betala räkningar. Sen är väl dagen förstörd när jag inser att jag inte har råd att shoppa mer denna månad (som inte ens har börjat). Men det är bara att bita ihop, le och vara glad. Sen måste jag packa inför vår lilla resa över helgen. Vi åker i morgon. Har alltid en förmåga att packa med mig alldeles för mycket kläder. Brukar se ut som om jag ska vara borta ett år ungefär. Så packa o tvätta det sista måste göras idag. Sen måste jag städa här hemma innan vi åker. Det går bara inte att lämna huset när det ser ut som nån har sprängt det. Nä, fram med dammsugare, dammvippa och golvmopp!

I eftermiddag kommer familjen hem. Då kommer de på att de ska packa. Att något mer måste tvättas. Att de är hungriga. Ja, sen är det väl bara att börja om att städa, antar jag. Vet precis hur det kommer att bli... Barnens halva garderob kommer att ligga på golvet. Det ska provas, bytas, kastas omkring och tjafsas om vems kläder som är vems.... rena myspyset! ;)

Nä, jag ska nog bara sätta mig och soffan med ett glas vin och titta på när de springer runt som yra höns. Jag har ju gjort mitt under dagen. Duktiga jag!

Längtar till att åka imorgon. Det ska bli så skönt. Bara familjen. Vi behöver ett avbrott och lite mer semester än vi fick i somras. Hoppas bara på fint väder också! Så nu kommer jag inte skriva mer på några dagar...

Ni får ha en underbar helg! Det ska jag ha i alla fall.

Puss o Kram Eva

MC-tur och rullstolspromenad!

Idag är det söndag! Vaknade av att det var klarblå himmel och solen lyste... Vilket underbart höstväder. Inte kände jag mig piggare för det! Bara trött, seg och lat! Jag tog en dusch innan jag drog täcket över huvudet och somnade om.

Min man väckte mig med en kopp kaffe! Han tyckte att jag borde komma ut och få lite frisk luft. Föreslog promenad. Lät ju superskönt, då jag slapp gå! Han kånkade ut mig och rullstolen och gick en promenad på ca 2 km. Skulle jag aldrig orkat! Skönt att bara åka med... ha ha ha!

När vi kom hem och jag ändå var påbulsad med kläder från tå till topp, fick han för sig att vi skulle åka motorcykel. Vad rolig han är då! Hur skulle det gå med ett brutet ben som inte läkt som det ska? Men jag kom upp och vi åkte faktiskt en liten sväng. Jag hade ena benet i över hans ben. Tur att vi inte välte, kan jag säga! Måste ju sett helknäppt ut. Vilka dårar vi är!

Nu sitter jag här hemma med en varm kopp kaffe! Ska snart försöka mig på att göra en nagelförlängning på mig själv. Kommer nog bara orka två naglar... men skam den som ger sig! Kan ju prova i allafall!

Kram på Er! Kommer kanske en bild på mina halvfärdiga naglar här sen.. fniss

Eva

Händelserika dagar!

Oj, vad lite jag skrivit på sista tiden... Det är för att det hänt så mycket omkring mig att jag inte haft ork att skriva.

I torsdags tog min pappa med mig o rullstolen, mamma o rullatorn, sig själv (utan tillhyggen) till IKEA. Vilket tålamod han har min pappa. Det är ett jäkla kånkande med rullstolen in och ut ur bilen, handväskor, kuddar mm. Han fick modifiera om hela bilen för att få plats med allt. Ändå blev det fullt.

Väl ute från IKEA skulle vi dessutom få in alla kassar med varor jag handlat. Det var mattor, ljus, mer ljus, plädar, tofflor, kuddar och några invalida passagerare... ha ha... Ja, vilket tålamod alltså! Jag skulle brutit ihop innan vi ens lämnat huset.... Han är en ängel! Äntligen fick jag komma ut och se lite folk.

På kvällen var jag solo här hemma. Ja, barnen var ju här men dom satt på sitt rum och tittade på DVD. Så jag bjöd hit min granne Taina och min kompis Ivi. Ja, jäklar vad kul vi hade. Vi drack Mai-Tai så det stod härliga till (tror hela plattan tog slut). Kunde till och med stå på foten på kvällen... Gud, så bra jag mådde, DÅ! Jag tror att vi partade till kl. 01,00. Jag var helsnurrig när jag skulle rulla in i sängen och lägga mig....

På fredag morgon kom min pappa hit kl. 09,00 och skull hämta mig. Jag skulle få skjuts in till min bästa kompis Jessie. Vi hade bestämt att gå på stan! Fy, satan vad jag var dålig. Superbakis! Benet värkte som fan. När jag skulle hoppa ut på kryckorna till bilen... gick det ett hopp framåt och två åt sidan. Jag var fortfarande onykter. Hur skulle det här gå? Väl hemma hos Jessie somnade jag på hennes soffa med en varm gosig filt. Två timmar senare var vi på väg in till Norrköping. Jag tuggade mentol tuggummi och knaprade fishermans friend för att dölja alkohol andedräkten. Det hjälpte inte, kan jag säga. Blev inte människa förrän vi fikade och jag gluffsade i mig en stor jäkla räkmacka. Stackars Jessie drog omkring mig i rullstolen, medan jag bara satt där som en lantis! Fina fina Jessie, en vän i alla väder... På kvällen åt vi taccos och sen somnade jag! ZZZZzzzzz!

Lördag förmiddag! Idag skulle vi hem till sonen och gratta han. Han fyller 20 år! Bjöd på smörgåstårta och öl... så, det var bara på´t igen.... ha ha! Det var en pärs att hoppa uppför alla trappor för att ta sig in i hans lägenhet. Men ner gick det betydligt enklare.... ölen, gjorde susen! Av oss fick han ett soffbord, matta, mugg, pläd, konservöppnare... Det är mycket en nyutflyttad fågel behöver, som dom själva inte tänker på när dom bor hemma.

Nu sitter jag här hemma och forsätter med några kalla Mai-Tai (det fanns kors i taket ett par kvar)... sååå gott! Men idag blir det inte lika blodigt som i torsdags...

Ha en trevlig lördags kväll allihop! Ps Tänker på min vän Magnus Appelgren som ligger på sjukan just nu... Kämpa på, min vän!

Kram Eva

Godkväll på Er!

Har haft två ganska tråkiga dagar här hemma. Inget har hänt då jag inte haft någon energi att göra något. Mest sovit. Nu har energin kommit tillbaka. Imorgon har min pappa erbjudit sig att skjutsa mig till IKEA. Oh, vad jag längtar. Komma ifrån detta hem. Dessa fyra väggar. Se lite folk.... Det farliga är väl bara att kreditkorten kommer att gå varma... ha ha ha! Tur att inte min man läser min blogg. :)

Imorgon är jag singel hemma. Blandade känslor till det. Jag vill helst vara vid min mans sida hela tiden. Men han ska iväg med sitt jobb och fiska kräftor. Kul för honom! Men hade jag fått bestämma så hade jag föredragit att ha han hemma. Men jag får inte alltid som jag vill! he he...

Får väl roa mig själv! Trivs ju i mitt eget sällskap... Egomänniska som jag är! Ha ha ha...

Puss o Kram på Er! Eva

Helgen har passerat!

Hej på er!

Måndag morgon o helgen har passerat! Många av er sitter just nu på jobbet. Några av er är sjukskrivna och några har bara en ledig dag. Hur som helst är denna måndag en dag som aldrig mer kommer tillbaka.... så ta vara på den, så bra ni kan!

Igår hade jag besök av min fina vän Tove och hennes man Henrik. Vi åt pizza tillsammans, så fettrullen i midjan ökade lite till. Men vad gör väl det? Gott var det. Fick en jättefin blomma med en vacker Shabby Chic kruka. Tusen tack för besöket!

I lördags fm tog min man med mig på en promenad. Det var kanonskönt. Strålande sol som värmde och frisk luft. På em hade min dotter sin första fotbollsmatch. Ja, min med för den delen. Jag lärde mig att fotbollarna nu för tiden inte är svarta o vita. Det var tydligen några år sen de var det... Det var riktigt spännande faktiskt och dotterns lag vann med 2-1. Vår lilla tibbe Piffi träffade Doris. De tyckte också matchen var spännande. Även mormor o morfar var och såg matchen.

På fredagen tog vi upp båten. Det var skönt att få det gjort. Eller vi och vi... Eddie och barnen, fixade det! Första gången som jag inte var med på båtupptagningen. Kändes lite vemodigt. Men det gick ju bra utan mig. Idag har jag en överfull tvättstuga att brottas med. Lakan, filtar, dukar o kuddar från båten som ska tvättas... puh!

På fredagskvällen bjöd vi hit vår granne på middag. Till hans ära så hade jag gjort mig till och bakat en sockerkaka. Den blev kanongod! Saftig och fin. Duktiga jag.

Tänk vad mycket som hänt denna helg. Det var längesen så här mycket hände på så kort tid. Min fot och mitt knä har tagit lite stryk. Svullet och ömt. Men det är väl så det ska vara??!!

Nu får ni alla ha en riktigt trevlig måndag! Kram kram Eva

Nya tag!

Nu har jag gått här hemma ett par dagar och känt mig uttråkad, trött och nedstämd. Nu räcker det! Måste hitta på något annat att fördriva mina dagar med. Det här är ju inte hälsosamt. Baka! Japp, det är vad jag ska göra nu. Inget avancerat. En sockerkaka, kanske jag klarar att göra.

Ikväll ska vi bjuda in vår granne på middag, så det passar bra att ha något till kaffet. Han älskar hembakat.

Ska fixa till mig lite. Göra någon fin frisyr. Bort ska kluten i nacken. Lite makeup gör nog att jag känner mig bättre. En vacker dukning och lägga några öl på kylning.

Alkohol ja, hur smakar det? Det var längesen.... Herregud, jag saknar det inte ens... Funderar på att bli nykterist. Kan ju lika bra bli nunna då också... ha ha ha! OCH religiös... ha ha ha! Åh, vad rolig jag är. Kul att kunna skratta åt sig själv.

Nä, nu ska jag baka och sen göra mig vacker.

Puss

Hysteriskt sammanbrott...

Åter tyst i huset! Alla sover - utom jag! Nu får jag tid till att tänka på vad som hänt igår o idag... Ja, vad har hänt igentligen??

Igår tror jag att jag fick ett nervöst sammanbrott eller något likanade!? Svårt att säga faktiskt, men jag kände bara en jävla frustration inom mig. Vet inte riktigt var all den ilskan kom från, men kom gjorde den, det blev familjen varse. Samling vid middagsbordet på kvällen. Alla satt som på nålar. Knäpptysta. Petade i maten och man kunde höra varenda tugga som togs. Nu fick det fan vara slut på tjafs och tjat här hemma. Där for näven ner i bordet. Om någon hade något att invända fick det vänta för nu var mamma arg. Inte ens min man sa något.

Jag var helt enkelt trött på att han jämt skulle behöva göra allt här hemma. Trött på att be om hjälp om precis allting. Det känns inte som en långvarig lösning, med tanke på att det känns för mig, som om jag aldrig mer kan stå på den här fotjäveln... Ja, ungefär så började väl min predikan! Tyst blev det. Tyst var det. Jag fortsatte....

.... Vi är en familj. Jag tar er för givet, precis som ni tar mig för givet när det gäller att få mat på bordet, rena kläder, skjuts till era aktiviteter mm. Nu är det ni som hjälper oss här hemma är det uppfattat. Barnen satt tysta o nickade. Svara för helvete! Jag kände mig som en militär när ett tvåstämmigt JA, kom från våra barn. Bra! Hur tycker ni vi ska göra för att underlätta för alla i familjen. Ett schema, svarade barnen. Bra idé! Då får ni två i uppgift att göra ett schema. Tänk då på att pappa är den som jobbar åtta timmar varje dag.... Barnen sprang in på sina rum. Tog fram papper o penna. Började rita upp ett schema med dagar o namn.... medan min man fortsatte äta under tystnad. Han brukar vara tyst när han vill att jag själv ska komma på hur korkat jag beter mig ibland.

Jag satt där o tittade på han. Han sa inte ett ord. Bara tittade på mig. Vad fan glor han på, tänkte jag. Nämen, det var ju bra gjort av mig. Fick jag rensa luften lite... nån måste ju säga till, eller? Okej, det kanske var lite väl hysteriskt då. Men jag är inte så pedagogisk av mig. Hot o mutor funkar bättre. Han var tyst. Jättetyst. Jag hatar det! Det var bara att inse att jag kanske kunde ha haft ett bättre upplägg för mina synpunkter. Det var bara att gå o be om ursäkt.

När jag öppnade dörren till barnens rum... satt två glada tjejer på golvet och samarbetade. Stolta visade de upp sitt schema. Det var kanonfint. Trots det, var jag ändå tvungen att be om ursäkt för mitt beteende.

Nu sitter schemat uppe och gud nåde den som inte följer det.... Men det är bara en kortvarig lösning tills jag mår bra igen. Då vill jag sköta hushållet själv. Kontrollfreak som jag är.

Idag däremot har varit en vansinnigt lugn dag. Barnen har haft studiedag. Ena dottern åkte in till stan o träffade en kompis. Den andra dottern, jag o hunden satt här hemma o glodde. Strömavbrott. Vad gör man? Ingen data, ingen TV, ingen mat! Hela mitt liv just nu gick åt skogen. Min dotter gnällde: Gud, vad tråkigt det är. Välkommen till min värld just nu, tänkte jag. Vi åt chips till lunch. Sen mådde vi illa, gnällde över det och snackade skit... Herregud, vilket liv jag har just nu. Hoppas inte dottern ska berätta i skolan om sin lediga dag imorgon!

Nä, nu ska jag sova. När jag började skriva var det onsdag. Nu är det torsdag! Go kväll på er!

Militären Eva! ;)

Måndag eftermiddag....

Hej på Er igen!

Det var några dagar sen. Jag har haft fullständig skrivkramp. Varit trött. Orkeslös. Likgiltig. Familjen har varit sjuk (alla hemma). Jobbigt. Jag har idag varit själv hemma, det är skönt! Jag tycker om att vara själv. Ensam. Sitta här i skogen i vår röda stuga med vita knutar och titta ut på höstlöven som faller utanför. Det ger mig lugn o ro i själen. Jag funderade på om jag hade kunnat gå, om jag skulle ha tagit en promenad i skogen då??!! Antagligen inte. Det är konstigt. Men nu när jag inte kan gå, vill jag springa, gå på långpromenader och plocka svamp...

Idag har jag storstädat här hemma. Ja, så mycket som jag kan i alla fall... Har fart omkring med dammsugaren släpandes efter rullstolen. Det funkade, men tog hela dagen! Har dammat där jag kommit åt, diskat och plockat. Nu tar jag en "break" o en fika, innan jag ska ge mig på toaletterna.

Felicia (min yngsta dotter) har hamnat i någon form av tonårstrots... Ständigt sur, ständigt trött, ständigt ett par hörlurar i öronen och ska hela tiden säga emot allt man säger. Det är underbart! Äntligen någon att tjafsa med här hemma... ha ha ha... Hennes åsikt är alla andras lag (tror hon)! Hon är väldigt duktig på att argumentera för hennes åsikter. Det är bra, tycker jag! Det är så jag lärt henne. Att stå upp för sin åsikt. Vara sig själv. Vara stolt för den hon är. Det brukar oftast leda till att vi möts på halva vägen var och båda två är nöjda.

Nu har min underbara man kommit hem.. Gissa om han blev förvånad över det ny städade huset! Hi hi... Det känns skönt att kunna ha gjort något för honom för en gångs skull.

Kram på Er! Nu ska jag förbereda kvällsmat, tända lite ljus o sen blir det en skön TV-kväll...

Eva

Lev Vackert!

Underbar bok som jag måste köpa IDAG!

Rullstol rally!

Äntligen har jag fått hem min rullstol. Det underlättar en hel del när man vill göra något här hemma. Nu slipper jag kanske få yrsel o ramla hela tiden. Har redan blivet en jäkel på att köra. Igår hade jag rullstols rally i köket. Men då var jag ju nybörjare så en hel del stolar och skåp o köksluckor fick sig en känga.... ha ha! Det första jag gjorde med rullstolen var att hänga på en vit spetsfilt så att den fick ett lite mer ja... Shabby Chic utseende! Inte för att det var så praktiskt för spetsarna fastnar i hjulen när jag kör. Men det blev fint! Jag behåller filten i rullstolen. Har även en vit spetskudde som måste ligga i när jag inte använder stolen (bara för utseendets skull). Man anar faktiskt inte så mycket då att det är en rullstol... Så fint!

Har även kunnat ta mig ut till min tvättstuga (som just nu svämmar över med tvätt) och röjt undan lite. Det känns som ett privilegium att kunna göra något (även om det är sortera tvätt). Lagade även mat igår för första gången sen 26 juli. Det blev något så invecklat som fiskpinnar o makaroner. Men det var fullt tillräckligt när jag skulle hälla av vattnet från den stora, varma kastrullen.

Nu tänker ni... Varför inte be om hjälp med det? Då svarar jag: Jag har bett om hjälp tillräckligt länge, jag måste (för min egen skull) klara vissa saker själv.

Idag när jag vaknade var jag fullständigt slut i kroppen, efter gårdagens rullstolsinvigning. Tänk att det tär så mycket på kroppen av att göra så lite.... Men, jag ska fortsätta i tvättstugan strax! Ska prova mangla lite. Det knepiga är ju att jag måste ha foten i högläge. Jag kommer ju inte intill bänkar o bord som jag vill. Men skam den som ger sig!

Puss på er! Eva

Same same - but different!

Med risk för att låta tjatig (men det här är mitt liv just nu) så tänkte jag berätta om min dag! Som i stort sätt är lika varenda dag, men lite annorlunda!

Jag börjar med igår kväll. Min ena dotter var på väg in i duschen. Den andra höll på att bli mosad av mig, i hallen. Jag hoppade runt på mina kryckor och tyckte att jag lyckades ganska bra, tills jag fastnade med ena kryckan i hall mattan och båda kryckorna for åt varsitt håll. Jag tappade balansen helt och föll handlöst... min första smäll kom i huvudet när jag slog i dörr karmen, den andra i fotleden, när jag satt ner den skadade foten i marken först och den tredje i knät (där jag sytt)...

Min första tanke var att titta under mig (så att jag inte mosat min dotter som ögonblicket innan, stått framför mig)! Hon hade överlevt, tack gode gud för det! Sen kom smärtan i foten och vad benet. Efter det kändes det som om det blödde hysteriskt från mitt ärr på knät och sist men inte minst kände jag en pulserande, öm känsla i ansiktet. Vilken jävla smäll!

Båda barnen skrek i kör åt pappa att hämta is till ansiktet, kudde till fothögläge o mitt betastöd istället för kryckorna. Pappa Eddie gjorde snällt som dom sa.... Medan jag tjöt o jämrade mig! Den här familjen skulle passa på ett zoo, vilken jävla cirkus!

Den kvällen (innan jag somnade med yrsel), funderade jag mycket. Jag insåg att om inte familjen varit hemma o hjälpt mig upp från golvet så hade jag legat där. Jag är för fet o för svag för att orka lyfta mig själv upp från golvläge. Så, nu har jag löst problemet! Alla mattor är väck! :) När kommer den där jävla rullstolen igentligen??

Måndag morgon!

Idag hade jag en tid hos ortopeden för jag var orolig för mina sår som börjat vara... urk! Jag kom in där med en översminkad blåtira på halva ansiktet o foten mer svullen än vanligt. Men det enda sjuksköterskan tittade på var min urringning... Hon kom väl på sig själv o förklarade sig med att hon beundrade mitt Tomas Sabo halsband. Snygg räddning där, annars hade jag blivit nervös.

Mina sår var okej! Knät som jag ramlat på hade inte heller tagit stryk. Allt var under kontroll. Liten dutt med en lapispenna i såren, så var allt tipp topp! Jag fick också bekräftat (av läkaren som opererade mig) att min fot har en fel vinkel på ca sju grader. Det var tydligen också helt normal! Skönt att få bekräftat att man är normal med alla fel o brister man har... underbart!

Efter det skjutsade min underbara pappa mig hemåt igen, men innan det åkte vi o hämtade ut mina fina Tradera fynd från vår lanthandel. Ska försöka få in lite bilder så småningom... Underbara fina saker, jag är så stolt över mig själv. Jag är en jävel på att shoppa!

Resten av dagen låg jag i sängen och titta på Desperate Housewife, vräkte i mig en stor chokladkaka, pussade på min hund och tyckte synd om min man som jämt får komma hem till ett ostädat hus. Ingen mat på bordet. Gnällig hund. Snoriga ungar..... och alldeles för lite sex.

Same same - but different! Things has to change around here! Ikväll ska han få somna lycklig!

Pappa är lycklig - ALLA är lyckliga! Äh, heter det inte mår mamma bra, mår familjen bra??? Ja, ja... skit samma. Just nu stämmer inte det! Mer än... jag är lycklig! <3

Puss o godnatt! // Eva

Nu känner jag mig gammal!

.......... Delade sovrum, läser Allers, löser korsord, hoppar omkring med betastöd, skrynklig när musklerna förtvinar, orkeslös, nedsatt hörsel och igår undrade barnen om jag tappat synen också.... Nu känner jag mig gammal. Tack gode gud för att jag numera slipper pott-stolen i vardagsrummet, då hade bägaren runnit över!........

Igår var jag och min man på Maxihuset i Norrköping. Var tvungen att investera i nya trosor. Vilket projekt. Edda fick hämta rullstolen på Apoteket (som de lånar ut), sen hämta mig i bilen. Därifrån rally in till KappAhl. In på Apoteket igen för att säga hej till min jobbarkompisar. Foten höll på att explodera, då jag inte kunde ha den i högläge. På två hjul, ut i bilen och in med mig! Tillbaka med rullstolen och ut till bilen igen!

Därefter skulle vi köpa golvlister till mitt "nya" rum! Det värkte satan i helvete i benet. Eddie var irriterad och hungrig och då är det inte läge att gnälla. Jag satt. Jag låg. Jag vände och vred. Men benet gav sig inte. Så jag bestämde mig för att låtsas som att jag inte hade något ben. Funkade väl sådär! En skitdålig idé, faktiskt!

Väl hemma, somnade jag direkt! Det är väl som så att kroppen inte bara tar stryk fysiskt av att ligga still i månader, utan även psykiskt. Det är väldigt påfrestande med alla ljud, allt folk o alla intryck omkring mig. Det blev lite för mycket för mig!

Jag kan väl avslöja att jag gjorde rätt i att skippa auktionen som jag längtat sååå efter! Det hade aldrig gått. Varför då sitta där och tråna efter allt man vill ha, men ändå inte orkar buda på? Det är som att visa ett barn en stor godispåse, men dom får inte smaka. Men visst svider det! Men man kan inte få allt, jag fick i allafall tre nya trosor! Fula, svarta mammatrosor i bomull (inga sexiga spetstrosor där inte).... Fy, jag känner mig gammal!

Kram Eva

En dag ur mitt liv...

Vakande i morse av att ungarna slamrade med porslin, papp påsar som prassla, dörrar som smällde och en vild och ljudlig diskussion om vem som skulle plocka undan frukosten.... Det är samma visa varje morgon! Är det inte underbart?!

Väl vaken slog jag upp min mega kalender för att se om den fortfarande var helt tom. Svar ja. Måste skriva något i den.

1 september 2011 //

07,00 VAKNA O SLÅ PÅ DATAN! Vad har har hänt på Facebook sen igår mån tro?

10,00 DUSCHA! Fy, vilket projekt, var första tanken! Men det gick riktigt smidigt idag! Sen vila!

11,00 DRICKA KAFFE! Barnen har förberett en liten termos! Sen vila!

12,00 VÄRMA MATLÅDAN och äta! Sen sova middag!

14,00 DRICKA KAFFE o kolla Facebook!

15,00 BARNEN KOMMER HEM! Liv och rörelse i huset igen!

15,10 PRATA IHJÄL MINA STACKARS BARN!

16,30 MIN MAN KOMMER HEM! Suck o stön allt är jobbigt för honom!

16,40 PRATA IHJÄL MIN STACKARS MAN!

18,00 KVÄLLSMAT! Min man fixar det varje dag till familjen * Guldstjärna till honom! Sen vila!

20,00 TV-SOFFAN!

02,00 EV. SOVA?!

OJ, kalendern blev fullbokad! Hela veckan samma visa! Har aldrig varit så fullklottrat i min kalender! Jag är verkligen en upptagen kvinna! ha ha ha....

Jag gör framsteg varje dag i allafall. Inatt har jag

kunnat sova på mage hela natten (utan värktabletter). Två Panodil på hela dagen igår! Inga idag! Fantastiskt vad bra.

Fick besked igår om att jag har rätt att få låna en rullstol från VC i 5 veckor. Så den är beställd och jag får hämta den i nästa vecka. Eller jag och jag, Edda för hämta den!

Jag kan sitta upp i sängen med båda benen rätt ut, utan kudde under eller högläge! Små framsteg för andra - stora steg för mig! Jag mina framsteg beror på dels på min envishet, dels på att jag tränar benen med ett gummiband två gånger om dagen. Känner mig mycket starkare!

Igår fick jag även besök av fina Britt-Marie! Härligt att ha någon att skratta ihop med, snacka lite skit och lite allvar med... Fantastisk människa! Mina underbara grannar Taina och Birgitta ringde även och frågade hur det var med mig. Sånt värmer och stärker mig som person.

I helgen ser jag fram emot LOPPIS som jag längta

t till hela sommaren. Ska bara vara där! Älskar loppisar! Skulle visst vara mycket gamla saker! Love it! Får väl se hur jag lyckas och om det blir några mer impuls köp!

Igår bokade jag en resa till familjen. Min man fyller 45 år, så vi åker bort! Ska bli så underbart skönt. Men målet är hemligt! Så jag avslöjar inte vart det bär av.... Det får ni försöka lista ut själva... Nedan är en bild på poolområdet! hi hi hi...

Nu är klockan snart 11,00! Då står det "dricka kaffe" på schemat!

Puss på er! Eva

Hösten närmar sig...

Hösten börjar närma sig och det kryper i kroppen på mig att inte kunna vara ute i skog och mark, för att kunna leta efter skogens guld! Men det uppdraget kan jag skicka lägga på barnen. Däremot alla höstplanteringar som jag skulle vilja göra, får jag nog helt enkelt skippa. Men kanske kan jag sitta i en rullstol och åka runt Blomsterlandet och shoppa... Måste prova det! Nedan kommer ett recept som är värt att prova!

Krämiga Kantareller i Krustader: (En god förrätt)

Antal portioner: 4

1 1 dl kantareller
Lite vitpeppar
Lite grädde
Lite svampbuljong
Färdiga krustader

Gör så här

1. Stek kantarellerna i lite smör.

2. Häll på grädde, buljong och smaka av med vitpeppar.

3. Fyll krustaderna med de krämiga kantarellerna.

Smaklig måltid!

Eva

Lite bilder!

Fransk-svenskt lexikon!

Den här fina gamla boken hittade jag på Tradera! Ett fransk - svenskt lexikon! Fin prydnad här hemma!

Två steg framåt och ett stort steg bakåt....

Igår natt (efter att jag sovit som en prinsessa i mitt nya rum) vaknade jag av att jag hade ont i magen. Alltid kommer något negativt efter något positivt. Lyckligtvis gick det över under dagen. Även min dotter var hemma från skolan och hade ont i magen. Var nog något vi ätit kvällen innan.

Igår var även min första morfinfria dag på en månad! Det har känts inatt. Har snurrar runt i sängen som en galning. Benet hade jag lust att klippa till i mellan åt. Det känns inte som det tillhör mig. Det gör ju för fan inte alls som jag vill. Frustrerad satt jag mig upp på sängkanten inatt och skulle försöka vifta lite på foten för att få igång cirkulationen. Jag har blivit mycket mjukare i foten nu. När jag sen skulle resa mig för att reta mitt jävla ben ännu mer.... satt jag kryckan på en kofta som låg på golvet! Ja, ni kan ju gissa vad som hände. Jag for iväg som en hockey puck på det hala laminatgolvet. I ren reflex vill man ju använda sina ben och armar, för att ta emot när man faller. Det gjorde jag. Det knakade till i foten och nu ligger jag här och är tillbaka på ruta ett. Det gjorde inte ondare än vad jag redan hade innan, men foten är ju helt stel igen! Men skam den som ger sig. Det är bara att börja om med små steg...

Har ett öppet sår på skenbenet (där skruvarna gått in) som inte vill sluta blöda. Men det är helt normalt, säger läkarna. I morse när jag vaknade var hela sängen genomblodad. Normalt? Jaa, tydligen.

Skulle försöka vara lite duktig och hänga upp tvätten som låg i tvättmaskinen. När jag väl lyckats hoppa till tvättstugan, kände jag genast hur trött jag blev. Anfådd och flåsig. Tung och svag. Men envis som jag är, drog jag ut de tunga, stora filtarna och överkasten jag tvättat. Stod med dom i famnen och balanserade på ett ben utan kryckor. Hur tänkte jag nu? Med inga muskler alls kvar i det friska benet, kände jag hur det började ge vika. Det var bara att kasta tvätten på bänken och försöka hitta en stol fort som fan. Tur att min dotter var hemma! Annars hade jag ramlat igen.

Det är så frustrerande att inte klara av någonting själv. Att inte ens orka hoppa ut till köket, öppna kylen och värma en matlåda. Att nästa känna som om man ska svimma när man ska ta sig ur sängen. Blodtrycket som dalar och allt snurrar. Att inte kunna duscha normalt, utan får sitta på en pottstol och akta så man inte halkar. Be om hjälp och förbereda allt i minsta detalj. Att inte kunna gå ut med min hund. Att inte kunna sitta upp vid ett bord och äta, se på tv mm. Utan måste sitta med benet i högläge hela tiden.

Så fort jag ställer mig upp så känner jag hur blodet rinner ner i foten. Det blir svullen, blå och får en massa vita prickar på sig. Den blir stel som en pinne och omöjlig att röra. Det sticker i den och det värker i fotknölar och leder. Det känns som att foten inte tillhör övriga kroppen. Som att den ska explodera när som helst. Så, det är bara att ta små små steg framåt.

Eddie säger att jag går för långa sträckor och att jag bara får gå utanför dörren och vända. Öka på lite i taget. Jo, det låter ju logiskt! MEN, (som Tony Irving hade sagt) hur ska jag då göra med hunden som måste ut? Frukost och lunch till mig? Toalettbesök och alla andra saker som är så självklara i vardagen annars?

Jag gör små framsteg varje dag. Igår natt kunde jag ligga på magen och på sidan i korta stunder. Jag kunde sätta ner foten i golvet lite grann. Dessutom har jag lyckats böja mer och mer på knät. Men så gör jag något tokigt som gör att jag tar ett (för mig) jättesteg bakåt.

Men jag ger inte upp. Allt i livet har en mening och jag tror att dom här bakslagen, bara testar min förmåga att alltid ge upp. Men den här gången tänker jag INTE ge upp. Det är min kropp, mitt liv och min framtid. Jag kämpar vidare och stolt över det lilla jag gör och kan. Fokuserar inte så mycket på det jag inte kan eller gör. Läget är som det är. En dag i taget!

Kram Eva

Nu är jag sur...

Vaknade av att jag låg med näsan i armhålan... Urk! Vilken svettdoft! Det måste vara för jag inte rakat mig under min sjukhusvistelse. Är som en jävla djungel mellan benen och långa lianer under armarna. Fy, fan så så äckligt! Idag ska det bli sanering! Får nog låna grannens fårsax för att ansa till mig! Ha ha ha....

Min man spacklar och slipar i mitt nya rum här hemma som jag självklart ska inreda i lantlig Shabby Chic stil. Har köpt en jättefin tapet med "Franska Liljan" på! Idag ska den upp! Gud, vad jag längtar att få sätta klorna i inredningen efter det.

Mannen har jag skickat iväg på alla möjliga upptåg och uppdrag.. Han har hämtat sängen som jag köpte på blocket, han har köpt tapeter. Men när han kom hem med dom så hittade jag en annan tapet så han åkte tillbaka in och bytte. Idag ska han till åka till Ikea och köpa en ny bäddmadrass till sängen. Han har varit i Söderköping och hämtat ut paket (som innehåller nya hiss gardiner). Sen måste han in och köpa nya golvlister för dom där bruna fula som är där idag, tänker jag INTE ha. Vita ska det vara.

Idag har jag även avslöjat/erkänt att jag köpt en gamla bänk i fin patina från Mjölby från en nätbutik...äh, så nu när han är så gullig och hjälpsam, frågade jag om han kunde hämta den också. Det var dumt av mig, jag skulle ha smugglat hem den. Helvetet bröt löst här hemma! Jag tror han fick nog av mina inköp och nya projekt liksom. Så nu sitter jag i soffan är skitsur och ledsen och han gick in i rummet och ska börja tapetsera. Jag MÅSTE ha bänken! Jag får ringa en budfirma för att få hem den! Rummet blir sååå mycket finare med den, det är liksom pricken över i:et. Men det fattar ju inte han!

Tur att alla andra grejer jag beställt till rummet levereras med Posten och Schenker. Då kan jag gömma undan dom lite och plocka fram lite då och då... så märker han inte hur mycket pengar jag spenderar på inredning. Jag är så fiffig! Jag är inte nöjd förrän rummet blir som jag vill ha det. Det är trots allt jag som ska bo där inne ett tag framöver. Jag får försöka förföra honom så han ändrar uppfattning... he he

Kram Eva

Till nya rummet!

Här är lite fler saker som jag håller på att buda på. Nu till hösten ska jag ha lite inslag av brunt till det vita rummet... Kommer nog att bli fint! Soppterrinen är ju hur fin som helst, med lite "Plättar i luften blommor" i. Jordgloben är ju sååå söt. Ett måste.

Kram Eva

Reserverade åt mig!

Denna fina bänk i fin patina är reserverad till mig från butiken Nu&Då i Mjölby! Den ska jag inte måla vit utan behålla som den är.... Jag bara älskar den!

Den här i vitt kan blir fin...

Shoppat...

Det enda roliga som hände igår var att min fina vän Katarina var och hälsade på mig. Tiden bara flög iväg som vanligt när hon och jag babblar på om livet. Sen var min snälla pappa här och hjälpte mig med min lilla hund. Slapp hon bajsa på sig! Det var väl för väl...

Idag har jag hittat den här jättefina sängen på annons! Ska hämta den imorgon! Ska måla den vit och sen blir det nog någon fin text i grått på huvudgaveln! Kan ju sitta i sängen och måla med benet upp i vädret... Det blir kanon! Det duger så länge... Ska nog bara ha den under tiden som mitt ben läker. Sen ska jag nog sälja den! Är på jakt efter en vit korgstol! Ingen som råkar ha en till salu?

Dagens projekt idag: Duschat och bytt kompresser! Himmel, så jobbigt! Drog mig ända till klockan fyra innan jag orkade hoppa ut till duschen. Att ta bort den där kletiga kompressen är som att vaxa benen. Satan vad den sitter! Alla svarta stubb följer med! Bra i ju för sig...

Nu håller min dotter Felicia på att stor städa här hemma. Välbehövligt! Min andra dotter och min man är och köper en klarinett och tapeter. Salig blandning, men man måste passa på när man väl är inne i staden.

Ikväll blir det tända ljus, god mat och en dos morfin!

Puss o Kram Eva

En hyllning till min underbara man...

Idag har jag bara legat i soffan hela dagen! I natt hade jag fruktansvärt ont i benet. Jag antar att jag var lite väl aktiv och stretchade lite väl mycket igår. Jag sov som en stock till kl. 11,30 idag. Så... jag antar att jag inte har något intressant att skriva om mitt liv idag. Därför.......

......tänkte jag skriva lite om min underbara man! Jag förstår inte riktigt hur han hinner med allt?! Han jobbar hela dagarna, kommer hem och lagar mat. Städar och tar hand om tvätten! Skjutsar ungar och handlar. Jag undrar när han ska bryta ihop? Men jag av avgudar honom.

Han ställer verkligen upp på mig och familjen till 100 %. Det är inte lätt att hinna med allt själv. Jag är ju inte till någon som helst hjälp. Det är mycket som ska skötas när man har hus också och det är svårt att hinna med allt ibland, även när man är två. Nu ska han fixa allt själv. Det är starkt gjort, tycker jag! Han gör det med bravur. Jag är jättestolt över honom! Älskar honom! Han ska nog få något fint ikväll..... <3 <3 <3

Jag är en älskad person!

Gud, vad underbart det är att ha kommit hem till sitt livfulla hem igen. Ungar som låter, hunden som gnäller och mannen som svär vid spisen... Allt är som vanligt igen! Ja, nästan i allafall, man kan ju bortse från mig då!

Idag har både grannar och vänner ringt och sms:at till mig för att fråga hur jag mår, önskat mig välkommen hem OCH erbjudit sig att hjälpa mig med vad jag än ber om. Hur omtänksamt är inte det. Vilka vänner! Vilka grannar! Tack snälla ni!

Har även haft besök under dagen. Svärmor har varit här och tagit hand om tvättstugan, diskat, vattnat, plockat och bara gjort mig sällskap. Det är så värdefullt. På kvällen ringde vår granne, Stig och frågade om fick komma hit och ge mig en kram. Vilken fråga, det klart han får det! Jag älskar kramar. Stig är världens finaste person. Genomsnäll och ställer alltid upp för både mig och min familj. En riktigt bra granne och vän! När han kom hade han med sig 10 st röda rosor... bara till mig! Hur omtänksamt och gulligt är inte det!? Det värmde oerhört mycket.

Idag är en dag då jag verkligen känt mig älskad! Folk bryr sig och tänker på mig! Finns det något finare i livet?

Tack snälla alla fina som finns där för mig! // MÅÅÅÅÅNGA KRAAAMAR EVA

Mer shopping!

Har köpt lite fina knoppar till två garderober! Samt två tidningar av Jeanne d`Arc Living!

Resten av sakerna har jag hittat på Bolagret i Norrköping!

Slutet gott - Allting gott!

Ronden kom vid 10-tiden. Nu gällde det att bita ihop och visa hur bra jag var i benet. Nu var tiden inne för det stora testet. Kunde patienten vicka på tårna, vinkla foten lite och böja på knät? Jag var stel som en pinne i benet efter gårdagens kraschlandning. Hade legat vaken hela natten och övat på att försöka mjuka upp benet igen, men det gjorde ont.

Jag visade mina färdigheter och bet ihop tänderna så att jag fick kramp i käften. Läkaren tittade en lång stund på mig och sa: Jag hörde att du hade ramlat i natt. Ja, svarade jag. Jag blev visst lite yr, men det var ingen fara jag slog mig inte, ljög jag! Uch, vad dålig jag är på att ljuga! Han fortsatte titta på mig (det kändes som en evighet), sen sa han: Då så, då får du åka hem i eftermiddag! Yes, tänkte jag!

Jag hann äta lunch, dricka kaffe och lösa lite korsord, innan min man kom och det var dags för hemfärd. Jag packade ihop mina tillhörigheter och rullades ut till bilen i rullstol.... Invalidos! Det tog ett tag att försöka knöla in mig i baksätet med foten i högläge, men det gick tillslut!

Stannade på vägen och köpte kebabrulle. Jag orkade inte ens halva... Väl hemma, hade barnen städat hela huset, bäddat med täcken och kuddar åt mig i soffan och gjort ett jättefint fotokollage på vår familj. Då blir man glad! Underbara ungar!

På kvällen var det dags för min dagliga dos av morfin, alvedon och..... sprutor! Sprutor ja, var var dom då? Personalen hade "glömt" att skicka med dom. Det är "Innohep"-sprutor som är mot blodproppar. Jag ska ta en varje kväll i magen. Jätteviktigt! Jag fick givetvis panik som vanligt och målade upp värsta scenariot att jag skulle dö. Ringde sjukan direkt! De sa att det var jätteviktigt att jag tog dom varje kväll och bad så hemskt mycket om ursäkt. Sen meddelade dom att dom skulle skicka sprutorna direkt, med taxi hit ut till Väle.

Mycket riktig... taxin med kom och min kväll var räddad! Lugn igen! Slutet gott - allting gott!

kram o godnatt Eva

.... RAMLAT IGEN - INGET DIPLOM TILL MIG!

Har sett fram emot att kanske få åka hem imorgon...

Har hela dagen motionerat med mitt ben och gjort benböj, fotböj och allt vad fan jag skulle göra. Har varit sååå duktig. Tagit mina piller och varit uppe och rört på mig! Borde få ett stort jävla diplom snart.

Men det blir väl minus i kanten av denna dagens uppsats. Jag har syndat. Ätit massa godis och druckit Cocacola. Jag som inte ens äter mycket godis... det är något fel i kroppen!

Efter att jag som vanligt legat och tittat på TV, löst korsord och handlat onödiga saker på nätet till klockan tre på natten hände det igen... Eftersom jag får kramp i arslet av att bara sitta och ligga i sängen så fick jag för mig att resa mig lite och typ ladda min mobil. När jag står där på ett ben, kryckorna i ena handen, mobilen i den andra och ska sträcka mig mot eluttaget... snurrar det bara till i huvudet. Jag faller handlöst bakåt (med kryckor och hela skiten), slår ena armen i stolen, bakhuvudet i golvet och benet hann jag ställa mig på. DET BLIR INGET DIPLOM IDAG! Säkert ingen hemgång imorgon heller!

När jag låg där på golvet, insåg jag att det var långt bort till alla röda knappar och jag kunde inte resa mig själv. Jag började åla mig på rygg som ett jävla sjölejon, men då kom personalen inrusande. Dom var nog inte vana att höra ett bombnedslag inne i ett av rummen, mitt i natten.

Så plötsligt stod fem sjuksköterskor runt omkring mig. Tog blodtryck och la benet i högläge, kände och klämde, innan de hjälpte mig upp! Herregud, jag känner mig som en 90-årig kärring.

Det började blöda ordentligt på benet igen och jag är lika stel som efter operationen. Tillbaks på ruta ett...... igen! Jävla jävla skit! Nu tänker jag inte sova inatt. Ska bara ligga och försöka vicka på foten, tills den gör som jag vill!

God Natt (till er som ska sova eller redan sover)! // Förbannad Eva

Lite mer saker jag bara ska ha!

Det här lite fler saker som ska in i mitt nya rum. Järnsängen har jag redan, detta är en lånad bild. Längtar tills rummet är klart! Om ni undrar vad det är högst upp i vänstra hörnet, så är det en vit medaljongtapet som jag hittat. Har fortfarande inte hittat någon bra skänk som passar. Men letar vidare!

Kram Eva

Nyinköpta saker...

Idag i brist på annat att göra, har jag lyckats shoppa lite! Det är jag faktiskt riktigt duktig på. Det är till mitt "nya" rum som jag ska inreda hemma. Ska bli ett litet gäst rum! Mycket vitt och beiget samt lite inlägg av lila...

* En hissgardin

* Två vita lyktor

* En beige rutig matta

* En vit virkad pläd

* En virkad pläd i olika färger

* Två olika kuddar

Jag är nöjd!

Fredag 19 augusti - Framsteg

Sovit som en stock hela natten. Vaknade av doften av morgonkaffe, macka och kokt ägg. Vilken service här är. Foten var svullen men mycket mer rörlig. Allt kändes sååå mycket bättre. Jag tvingade mig själv att tänja ut musklerna och senorna i foten och ignorerade att det stramade och värkte i ärren på benet. Den smärtan var ingenting emot den jag känt för några dagar sen. Illamåendet har också upphört och jag känner att från och med nu kan allt bara bli bättre.

På fm tog jag en dusch. Det gick hur bra som helst, jag klarade det helt själv. Personalen va

r förundrad över hur snabbt jag återhämtat mig. Jag blev stolt över mig själv. Vid lunchtid hörde jag hur någon satt och spelade piano i samlingsrummet. Nyfiken som jag är, tog jag mina kryckor och gjorde en ansträngande uppoffring och hoppade dit. Det var en gammal tant på 90 år, håret vitt och det spretade åt alla håll. Hennes rynkiga, smala händer gled över tangenterna så lätt.... Hon spelade gudomligt vackert. Hon satt där med två av sjuksköterskor och läste dikter som hon själv hade skrivit. Hon läste dom helt utantill och spelade låtar på pianot som hon komponerat själv. Vilken underbar människa! Jag satt där och lyssnade till hennes låtar till dess att det var dags att äta lunch. Potatis och skinksås och grönsaker.

Efter det kom min fina vän Tove, på besök. Hon hade med sig en stor godispåse (som jag på em tryckte i mig), tidningar och en bok "Kvicka kvinnors kluriga klokord". Där stod många bra och kloka ord. Bl a

- Inom mig lever en mager kvinna som desperat vill komma ut. Jag brukar trösta henne med kakor.

- Att ta medicin är inte roligt. Men att ha roligt är bra medicin!

- Ibland måste du säga nej till andra - för att säga ja till dig själv!

Kul att ha lite rolig läsning när man ligger här. Tove är en fantastisk vän som jag lärde känna på mitt jobb. Men det känns ibland som om vi känt varandra hur länge som helst. En sån där vän som man inte behöver prata väder och vind med, utan bara kan säga uppriktig hur man mår. Hon lyssnar, ger goda råd och finns alltid där! Är det inte underbart med sådana vänner? Jag tycker det i alla fall. Tack, Tove!

Senare kom även svärmor och barnen på besök. Då blev det inte godis utan två persikor...ha

ha ha! Hon är väl för skön. Jag saknar dom. Barnen. Jag saknar min man, mitt hem och min lilla Piffi. Men med mina framsteg så får jag nog komma hem snart! Gud, vad jag ska gosa med min lilla tibbe då... Hon betyder så mycket för mig!

På kvällen låg jag uppe och såg en värdelös film. Blev så besviken att jag var tvungen att se nästa film också. När den var slut var kl. visst 04,00 på morgonen. Ups! Dags att sova kanske! Japp. God Natt! Eva

Torsdag 18 augusti - Lättnad!

Vaknade med känsel i benet. Kunde vifta med tårna och lyfta benet lite. Vilken lättnad! Vilket framsteg. Jag kände mig med ens lugn inombords. Mustafa, hade haft rätt... det blev bättre! Smärtlindringen hade börjat hjälpa, men låg på en fortfarande hög dos morfin, men på en stabil nivå.

Idag smakade lunchen bra. Fisk och potatismos, underbart gott! Till och med en kopp kaffe och en snus smakade bra... Det var två dagar sen jag snusade senast. Kanske ska sluta? Nä, det är väl jävligt onödigt... Det är ju så gott!

Under dagen lyckades jag hoppa på kryckor till toaletten, trots värken! Framsteg. Framsteg! Jag är stolt över mig själv och min envishet!

Personalen här var inne hos mig stup i kvarten för att mäta blodtryck, ta tempen, kolla så jag mådde bra osv. De tyckte nog att det var en lättnad att slippa höra mig skrika och snurra runt av smärta i sängen, så att lakan och täcken blev tvinnade och blodiga. Stackars personal! Hur står dom ut med det här jobbet? Dom måste ju tycka att jag är en pain in the ass...

Innan jag somnade bad jag hela personalstyrkan om ursäkt för mitt dåliga uppförande. Jag skämdes som en hund! Men jag hade haft så fruktansvärt ont! Personalen bad mig sluta be om ursäkt för allt. Men det kändes rätt för mig, så det så!

Eva

Onsdag 17 augusti - En dag i dimma!

Inte sovit mycket under natten.

Denna dag passerade som i en dimma. Jag var fullständigt nerdrogad och spypåsarna byttes lika ofta om jag skrek av smärta. Kapa av mig benet, gör något, Gode Gud, hjälp mig! Det var mina standardrepliker. Hade jag vetat att det här skulle göra så ont, så hade jag fördragit att gå med min ställning på benet i 3 månader.

Jag åt inget på hela dagen. Hade bara dropp. Drack jag - kräktes jag! Benet var fortfarande som förlamat och jag blev fullständigt galen av att inte ha kontroll på min kropp. Det var så frustrerande. Jag tror till och med jag bad till Gud på kvällen. Jag bad att smärtan skulle avta och jag bad för att känseln skulle komma tillbaka.

Folk ringde och sms i all välmening, men jag var för utmattad för att orka prata eller ens svara. Min pappa kom på besök. Honom har jag alltid tid och ork för. Han är min hjälte!

Personalen försökte verkligen med allt. De var så rara och gulliga. Speciellt en läkare. Mustafa Ibrahim. Han var min trygghet, min stöttepelare och mitt hopp. Han var lugn och sansad och försäkrade mig om att det skulle bli bättre i morgon. En god lyssnare, en sympatisk man!

Efter en sömntablett somnade jag och sov lite bättre än kvällen innan...

Eva

Tisdag 16 augusti - Operation nr 2

Idag var det dax! Operation nr. 2. Idag skulle jag få en skena i benet som är skruvad med fyra skruv. Jag kände mig lite illa till mods, men samtidigt ganska lugn. Kanske var det sömntabletten som fortfarande gjorde mig lite dåsig när jag vaknade denna morgon.

11,30 rullades jag ut från mitt rum på väg till operationen. Jag fick ligga en stund utanför uppvaket, där det ständigt pep från en massa maskiner. De kopplade på mig massa elektroner och slangar, nu var det nära...

Vidare in till nästa sterila rum, där jag låg en timme medan de förberedde "dukningen" som de kallade förberedelserna inför operationen. Jag kände mig som en julskinka som skulle rullas in till en julfest. Under tiden fick jag lugnande och blev mystiskt yr i hela huvudet. Allt snurrade och jag höll på att ramla av den där jävla britsen. Sen tryckte de in ryggmärgsbedövningen. Det var ju en också en märklig känsla. Eller ska jag säga ingen känsla. Mitt ben låg i högläge på nån kil liknande kudde och helt plötsligt for kudden ner på golvet och mitt ben ramlade av britsen. Men jag kände inget, benen var som förlamade. Fy, vad skumt! När de lyfte upp benet frågade sjuksköterskan: Tillhör det här benet dig? ha ha ha... det var skumt! Ingen känsel!

Nu rullades jag in för operation. Tiden var inne! Det for runt en massa tankar i huvudet. Om allt gick som det skulle, så skulle operationen ta 2 timmar. När jag tittade upp i taket, såg jag blodstänk på flera ställen. Hade de slaktat någon här inne, tänkte jag! Jag bad en sjuksköterska ta kort under hela operationen och sen maila mig. Hon lovade mig det, sen somnade jag!

Vaknade innan allt var klart! De höll på att plåstra om mig. Operationen hade tagit dubbelt så lång tid som planerat alltså fyra timmar. De hade behövt två doktorer. Tydligen hade det varit svårt att få in skenan som skulle stärka upp skenbenet. Men det hade lyckats tillslut.

Uppvaket var stängt när jag väl var klar. Så jag fick ligga på intensiven i två timmar. Sov mest, tills bedövningarna släppte och smärtan kom....

Det var en outhärdlig smärta. Det kändes som om jag var tillbaka på ruta ett igen. Att jag låg där i skärgården med benet av och väntade på att sjöräddningen skulle komma. Vad jag inte visste var att denna smärta skulle hålla i sig i mer än 24 timmar.

De pumpade i mig morfin, smärtstillande och lugnande. Jag kräktes oavbrutet och ingenting tog bort kramperna och smärtan. Jag kunde inte röra benet, det var som om det var helt förlamat och paniken och ångesten var på topp. Såren från fixeringen jag tidigare haft blödde i mängder och alla lakan och kuddar var dränkta i blod. Jag kräktes igen när jag tittade ner på allt blod som fullständigt forsade ut från benet. Jag skakade och fullständigt hoppade i sängen, av smärtan och av att jag inte kunde slappna av. Det var fruktansvärt!

Tillbaka på avdelning 9 och mitt rum.... Sjuksköterskor, undersköterskor och läkare stod runt omkring mig och visste tillslut inte vad de skulle göra. Jag skrek rätt ut av smärta och tårarna sprutade ut. Jag vred mig i sängen och kramade mig fast i kudden och sjukhus sängen. Smärtan var enorm. Jag fick Alvedon i droppform, Ketogan, Toradol, höga doser av Oxinorm och Oxicontin... Tillslut somnade jag av utmattning. Vaknade efter en timma och smärtan var tillbaka. Så tillbringade jag hela den natten och dagen efter. Det var olidligt!

Grattis på födelsedagen, svärfar! Synd att du inte är vid livet så jag hade fått känna din trygga närvaro. Men jag tänker på dig! Hoppas du känner det.

Kram Eva

farfars födelsedag!

Måndag - Kontroller

Idag skulle jag in för kontroller inför operationen. Det var sjukvårdare Jonas W som kom och hämtade mig.. börjar bli lite löjligt det här, för både jag och barnen känner igen honom och han känner igen mig.... men ingen vet från var??? Sånt är så himla jobbigt! Det retar ihjäl mig...

Inne på sjukan så tog de urinprov, blodprov, lyssnade på hjärtat, blodtryck och massa andra konstiga tester...

Sen var det bara och ligga och vänta på operationen dagen efter. Jag fick i alla fall vara kvar över natten. Det kändes tryggt. Fick samma rum som sist. Jag såg fram emot morgondagen och tänkte och tänkte att det skulle bli skönt att bli av med min ställning på benet. Samtidig malde läkarens ord i bakhuvudet på mig att det kommer att göra fruktansvärt ont efteråt... Jag blev nervös av tanken, fick lite panikångest och piller för det!

Tänk vad piller kroppen tål igentligen! Här på sjukan har de visst ALLA piller att tillgå....

Jag var vaken länge den här natten. Tankarna for runt i huvudet som blixtrar och jag målade upp det värsta scenariot som var tänkbart. Tänk om jag blir förlamad i benet. Tänk om de måste kapa benet. Vad händer om de råkar sätta kniven i en nerv eller muskel? Infektioner och varbölder blandades i mitt huvud med alla möjliga konstiga tankar.... Tillslut fick jag en sömntablett och somnade....

Eva

Tråkig söndag!

Vilken fruktansvärt tråkig dag det har varit idag! Tråkigt väder. Tråkiga långsamma timmar. Tråkiga tv-program. Uch, jag är uttråkad! Paniken i kroppen kommer ut genom öronen snart. Jag är rastlös, det bara kryper i kroppen på mig.

Har beställt fler boxar av tv-serien "Desperate Housewifes", det blev ju dyrt och bra. Fick ångest direkt bara jag tryckt på "skicka order". Har även köpt en massa onödiga, dyra saker på Tradera. Shoppa klarar jag av, utan att behöva resa mig från soffan i alla fall. Gud, vad duktig jag är. Synd bara att ingen annan i familjen tycker likadant!

Vad skulle jag gjort utan min älskade bärbara data? Den räddar mitt liv, just nu! Den får jag inte glömma när jag ska in till sjukan imorgon... Ska bli skönt att bli av med min ställning på benet på tisdag. Men jag är lite orolig för tiden efter operationen. Läkaren sa till mig att det kommer att göra ganska ont. Men jag antar att det finns piller för sånt också?!

Kram på Er, finns inget roligt att skriva om idag! Jo, det finns det ju. Pappa var här och hälsade på idag. Det är alltid kul! Kram kram Eva

Här kommer alla känslor.....

......på en och samma gång!

Vaknade av att min dotter stod med med en stor bukett blommor framför ögonen på mig! Det hade kommit ett blombud till mig! Finns det bättre sätt att vakna på? Blommor och choklad!

Det var från mina underbara arbetskollegor! Hur omtänksamt är inte det? Jag började gråta direkt av lycka! Lycka över att dom tänker på mig!

På förmiddagen kom min pappa för att kolla till mig och att allt

var bra. Älskar hans besök. Trots att de är korta o intensiva. Framåt lunch började magen kurra av hunger! Inga färdig matlådor i kylen. Barnen fick panik! Mina små kockar... Jag hörde (från soffan där jag ligger) hur lådor öppnades och stängdes. Kyl och frys öppnades och stängdes, för att sen inse att vi inte hade något att äta. Ovanligt! Nä. Mina kreativa ungar slog upp receptboken och fick för sig att göra ugnspannkaka. Herregud, tänkte jag. Från vilket av mina fyra recept? Jag har nämligen fyra olika recept för jag lyckas aldrig med just ugnspannkaka. Degiga eller brända. Det är alternativen.

Men på något magiskt sätt lyckades ungarna hur bra som helst!

Jag är världens stoltaste mamma! Känslorna rusade i kroppen. Från jag vaknade idag har jag bara blivit positivt överraskad! Det får mig att känna mig glad och lycklig.

Efter maten hjälptes barnen åt med disken. Herregud, vad inte behövd jag är! Det känns lite jobbigt. Lite skönt. Ja, skumt...

På eftermiddagen kom sonen inrusande genom dörren. Idag var det dax! Idag var det den dagen en bit av mitt hjärta försvann. Ångest, gråt och känsloladdat. Freddie skulle flytta hemmifrån! Till en supermysig lägenhet med kanonläge i Söderköping.

Jag är jätteglad för hans skull. Han är glad. Lycklig som en lärka. Allt känns rätt men ändå så tokigt. Jag vill så gärna hjälpa till, lägga mig i allt och vara med. Här sitter jag i soffan och glor och kan inte göra något. Men för Freddie skull är det nog skönt. Livet har en mening med allt!

Men det känns lite sorgligt att han flyttar! Men det är dax för honom och jag vet det. Men jag har gråtit i tre nätter.... snyft!

Eddie och barnen har hjälp honom att städa, packa och bära. Jag har sorg och glädje i hjärtat! Alla känslor på en och samma gång!

Det kommer att bli bra! Jag är stolt över lilla Freddie - som blivit stor! En ny fas i livet. För både honom och mig!

På kvällen skulle Felicia på 80-tals fest! Så under dagen har jag (i halvliggande ställning) krusat hår och sminkat. Ha ha ha... vad söt hon är.

Efter denna dag med allt som hänt somnade jag tidigt! Helt färdig, helt slut! Det har varit en dag fylld med känslor på alla plan. Glädje och tårar. Stolt och oroad! Men mest av allt känslosam!

Puss på er!

Eva

Vänner

Vänner är de där ovanliga människor som frågar dig hur det är

och sen väntar på svaret!

Jessie, är en sån vän!

Idag vill jag bara ägna dessa rader åt henne! Tack för ditt besök idag och tack för den fina boken. Den kommer jag ha med mig när jag åker in på sjukan på måndag. Den kommer jag läsa många gånger, om och om och om igen. Du känner mig verkligen, det är jag tacksam för!

Love U

// Eva

Bekräftelsebehov!

Är det bara jag som har ett enormt bekräftelsebehov? Behov av att bli sedd, behov av att höras och behov av få höra att jag gör något bra och duger som jag är...

Idag har jag varit inne på röntgen. Ja, röntgen bilden såg ju inte mycket annorlunda ut nu än den jag tog i Nyköping. Bilden till höger togs i Nyköping, bilden till vänster (med skruvarna i) är den senaste bilden. Benet är ju lika jävla av på båda bilder. Jag fattar inget?!

På båren från röntgen till Ortopedavdelningen låg jag och stirrade upp i taket. Starka lysrör och fula meningslösa målningar (föreställande konst) på väggarna... Vad fruktansvärt tråkigt det är på sjukhus. Stackars människor som jobbar där. Att inte dom blir deprimerade är ju konstigt.

På Ortopeden blev jag väl omhändertagen och omplåstrad. I väntrummet fick jag all uppmärksamhet av både barn och vuxna som undrade vad som hänt och som tyckte synd om mig. Nyfikna. Önskade mig lycka till och allt det där. Det gick ett rus genom kroppen. Sedd och bekräftad, tänkte jag!

Fick reda på att jag ska opereras på tisdag i nästa vecka. Det var ju positivt... då slipper jag min byggställning på benet. På måndag ska jag in och göra massa kontroller innan operationen samt att gå igenom vilken form av bedövning jag ska ha vid operationen. Nedsövd, hoppas jag! Ge mig allt.. ryggbedövning och tunga narkoser... in i dimman! Mer tabletter o morfin!

När jag kom hem här stod det en blomma och en chokladask på verandan. Det var från mina fina vänner Jessica och Linda. Det känns så oerhört skönt att ha sådana underbara vänner. Jag känner mig sedd och bekräftad... tusen tack för att ni tänker på mig! Jag blir så glad!

Sitter nu här och dricker kaffe och Noblesse

och bloggar. Bloggen har visst blivit min bästa vän på sista tiden. Här får jag utlopp för mina känslor och får dom bekräftade av alla fina männsikor i form av små kommentarer och snälla ord. TACK!

Bara några sidor kvar i min extremt gripande bok jag läser. Får en

inse att det jag varit med om är absolut inget att gnälla över. En piss i Missisippi. Det är vad mitt problem är. Det finns människor som har varit med om så traumatiska upplevelser. Det här boken är värd att läsa. Den är hemskt bra hemsk!

Jag känner mig stark och har en vilja av stål! Bara jag blir sedd och bekräftad... det blir jag. Varje dag. Av min familj. Mina vänner och även av människor jag inte känner. Det känns för jävligt bra!

EVA

Livet känns lugnt...

I morse gick jag la mig 04,20 och gick upp 12,00. Det är konstigt vad lätt det är att vända dygnet. Men det är så tyst och rofyllt här hemma på nätterna. Man läsa och skriva i lugn och ro. Dagen har bara passerat. Inte gjort något. Legat. Suttit. Ätit. Livet känns lugnt och rofyllt!

Man får tid att fundera, prioritera och välja bort sådant man inte vill ha i sitt liv. Eller sådant man vill ha i sitt liv. Vänner, familj, tankar kring jobb, aktiviteter. Allt sånt som i vanliga fall fyller mina dagar. Sånt snurrar i huvudet! Men allt faller på plats bara jag börjar på pusslet så kan jag snart bygga det klart.

Jag är glad över att jag har så många fina vänner omkring mig. Vänner som ringer och frågar hur jag mår. Vänner som bryr sig och tar av sin tid för att dela den med mig. Känns underbart! Tack!

Nu blir det actionthriller på TV6. Sov gott!

Eva

Denna jag vill ha....

Tiden snabbspolar sig själv...

Vaknade faktiskt skapligt idag. Trots att jag var vaken till kl. 03,20 inatt. Låg och läste ut min fullständigt urusla kriminalroman. Game over, på den skitboken!

Hela denna dag har jag och barnen tittat på Desperate Housewives boxen. Då gick tiden fort. Jag tror att timvisaren snabbspolat sig själv när jag insåg att kl. var 18,00. Jag bara älskar den serien. Gabrielle Solis... vilken skön människa! Självsäker, snygg, rak på sak och helt hänsynslös...

Har lyckats duscha idag också. Utan att ramla. Duktiga jag! Idag har Felicia hjälpt mig mest här hemma. Jag tycker hon är så duktig. Kan inte sluta berätta för hela världen hur mycket jag älskar mina barn och hur stolt jag är.

Felicia 11 år, är en riktigt duktig tjej. Hon vet precis vad jag tycker om och inte. Är alltid steget före mig. Så jag behöver aldrig tjata eller be henne om något. Hon ser. Ser vad som behövs göras. Ser vad jag behöver. Läser mig som en öppen bok. Mamma är ledsen nu. Mamma är glad. Mamma är orolig. Mamma är lugn. Har full koll på läget.. på allt! När jag inte kan ta hand om min familj eller mig själv ens... så är det hon som tar över! Alla i familjen verkar gilla läget och gör som hon säger, trots att hon är minst i familjen. Antar att alla är glada över att någon tar vid när jag inte kan eller orkar vara mamma, militär, sjuksköterska, städerska, terapeut och allt annat jag känner mig som i denna familj.

På kvällen kom min pappa förbi. Pappa Agne. Han är inte min biologiska pappa på pappret. Det får duga med att han är min biologiska pappa i mitt hjärta. Han är även min bästa vän! Han av få människor som känner mig riktigt väl. Han av få anhöriga jag har kvar... Jag älskar honom och vi kommer varandra närmre för varje dag som går. Han finns alltid vid min sida. Hjälper mig och min familj i alla lägen. Klagar aldrig över något utan ser bara möjligheter i allt. Han är för mig den bästa pappa man kan ha. En manlig förebild. Pappa Agne! Jag är så glad att du finns i mitt liv!

Nu serveras det visst kvällsmat i soffan! Min man har efter en jävla massa svordommar och stön från köket, lyckats laga schnitzel o makaroner. Fantastiskt så duktig han är! Först var han och lyfte lite skrot på gymmet. Nu sitter han och vräker i sig smörig pasta med massa vitlöksdressing och mangoraja. Nu tar han om också! Dubbelmoral på hög nivå. Värre än mig! Om jag tränar, så belönar jag mig efteråt med god mat. Vi är ganska lika jag och min man! Lika feta och båda älskar mat! Jag älskar honom, mest av allt!

Nu när denna dag snabbspolat sig fram... så är det väl dags att sätta sig upp lite i soffan. Bara sitta här ihop, hela familjen, samlade.Lugnt och stillsamt... Perfekta familjen! Näe.. antagligen blir det att slåss om vilken kanal vi ska se på och vem som får makt över fjärrkontrollen. Zappa... zappa... zappa! Tur att det inte är min röst som är kass (utan bara ett ben). När ljudnivån blir olidlig och tjafset i soffan urartar är det mamma Eva som ryter i... Kan ni hålla käften! Välj en kanal. Sitt ordentligt i soffan. Skärp er! Kan någon vara snäll och hämta kaffe till mig? Ingen går... Nä, självklart inte! Chefer brukar inte vara populära! Inget undantag i denna familj. Nån måste ju ta kommandot. Vara boss, militär och mamma!

Eva