Igår var jag och min man på Maxihuset i Norrköping. Var tvungen att investera i nya trosor. Vilket projekt. Edda fick hämta rullstolen på Apoteket (som de lånar ut), sen hämta mig i bilen. Därifrån rally in till KappAhl. In på Apoteket igen för att säga hej till min jobbarkompisar. Foten höll på att explodera, då jag inte kunde ha den i högläge. På två hjul, ut i bilen och in med mig! Tillbaka med rullstolen och ut till bilen igen!
Därefter skulle vi köpa golvlister till mitt "nya" rum! Det värkte satan i helvete i benet. Eddie var irriterad och hungrig och då är det inte läge att gnälla. Jag satt. Jag låg. Jag vände och vred. Men benet gav sig inte. Så jag bestämde mig för att låtsas som att jag inte hade något ben. Funkade väl sådär! En skitdålig idé, faktiskt!
Väl hemma, somnade jag direkt! Det är väl som så att kroppen inte bara tar stryk fysiskt av att ligga still i månader, utan även psykiskt. Det är väldigt påfrestande med alla ljud, allt folk o alla intryck omkring mig. Det blev lite för mycket för mig!
Jag kan väl avslöja att jag gjorde rätt i att skippa auktionen som jag längtat sååå efter! Det hade aldrig gått. Varför då sitta där och tråna efter allt man vill ha, men ändå inte orkar buda på? Det är som att visa ett barn en stor godispåse, men dom får inte smaka. Men visst svider det! Men man kan inte få allt, jag fick i allafall tre nya trosor! Fula, svarta mammatrosor i bomull (inga sexiga spetstrosor där inte).... Fy, jag känner mig gammal!
Kram Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna något här!